Men där sjönk vi ner och andades ut.
Det var så lugnt och stilla. Redan var barnet fött och Maria satt på en gammal filt med barnet i sin famn. Hon ammade honom. Josef ordnade en plats att sova. Vi såg oss omkring. Ett ganska vanligt stall med bås för djuren och mathoar, en ränna för avträde, inte särskilt rent eller ljust. Små fönstergluggar och en stark doft av djuren.
Kort sagt, inte den bästa platsen om man vill föda barn. Men det fanns ingen annan plats. Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.
Då kom Maria fram och räckte barnet till mig, kan du hålla honom en stund, jag behöver vila lite? Plötsligt satt jag där med ett nyfött barn i armarna. Hans huvud vilade på min vänstra arm, han orkade inte hålla upp huvudet själv ännu.
Hur känns det att hålla ett nyfött barn i famnen? Lite oroligt och fascinerande, ett barn så sårbart och beroende, med framtiden öppen med oändliga möjligheter, men också så stora risker som väntar. Blicken som följer ljuset men som ett litet ögonblick möter min egen blick och så ser vi varandra samtidigt. Ett helt vanligt barn men samtidigt en totalt unik människa med egen identitet som ingen annan kan vara. Precis på samma sätt som alla andra barn föddes han, men ändå var han sig själv, ingen annan lik och med hoppets ljus strålande ur sina ögon.
Maria slog sig ned bredvid mig på de ohyvlade brädorna, och hon berättade vad som hade hänt. Om hur de hade tvingats att göra den långa resan från Nasaret till Betlehem, myndigheterna, maktens män i Rom hade bestämt att det skulle göras en skattskrivning, alla skulle registreras och det kunde bara ske i deras förfäders stad. I Davids stad Betlehem.
Det var en ödets ironi eller kanske Guds ironi att kejsaren i Rom såg till att Jesusbarnet kom att födas precis där profeterna hade sagt att Messias – befriaren skulle födas. I Betlehem.
Och samtidigt så typiskt – Guds värld är inte en annan värld än vår egen, det är mitt i historien det sker, inte i någon sagovärld eller fantasi som Jesus föds, han blir en av oss, en människa som vi.
Och så kommer det sig att Jesus blir född som en hemlös. Vi vet att snart kommer Herodes att samla sina soldater för att röja ett hot mot makten ur vägen. Snart blir Jesu också ett flyktingbarn i Egypten tillsammans med Josef och Maria.
Men nu, just nu är vi i stallet, i lugn och ro, och förundras över det märkliga och så vanliga, ett litet barns födelse. En ny människa som har kommit till världen. Vi sitter tillsammans med Maria och barnet, Josef är där och du och jag. Och vi känner glädjen och hoppet fylla oss.
I natt har ett barn fötts och han ska ge oss frihet och handlingskraft, han ska visa oss kärlekens väg och ge oss nya möjligheter varje dag. Han ska befria oss från allt som binder och visa oss fredens väg. Han ska visa oss vem Gud är och att vi alla människor hör samman.
När vi lämnade stallet den natten var det stjärnklart, vi gick tillsammans och såg upp mot vintergatans oändlighet och vi anade att hoppet vi kände i våra hjärtan skulle leva länge, kanske för alltid!!
Då mötte vi ett märkligt sällskap, herdar och bostadslösa, flyktingar. Ångestfyllda och trasiga, ensamma och sorgsna, nyfikna och glada, blyga och framfusiga, drömmare och realister, och alla var de på väg till stallet där barnet hade fötts.
Och över stallet glimmade en stjärna i höjden och det lät nästan som sång i vinden – Ära i höjden åt Gud och på jorden fred!
 |
| Mariabild från Västra Skedvi kyrka i Köpings pastorat |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar