Hosianna dotter Sion och andra svåra ord i adventstid

Jag startade den här bloggen av flera olika anledningar, en av dem är att jag är medveten om att kyrkans värld och språk är svåra att förstå sig på för allt flera i vårt land.

Ord som ofta används på söndagar eller vardagar i församlingarna är svårbegripliga och allt färre vet vad de handlar om. Samtidigt som kunskaperna minskar hos vissa har andra en tendens att använda mer av kyrkspråk.
Någonstans där finns risken att många svenskar förlorar språket för att tala om tro och livets djupdimensioner.

Men traditionerna lever vidare och många vill känna stämningen när 1a söndagen i advent kommer. Många tänder sina ljus och låter de sjuarmade ljusstakarna och stjärnorna lysa i sina fönster ut i vintermörkret.

Ganska många av de svårbegripliga orden kommer från bibeln som dem jag har i min rubrik idag. Hosianna sjunger vi i en känd adventspsalm som nog alltid är med på 1a söndagen i advent.

Orden betyder Gud kom med hjälp till oss, rädda oss eller befria oss, men det sägs att ordet Hosianna hade blivit till ett positivt rop nästan som ett Hurra eller ett ord som användes när man ville jubla och ropa tillsammans, typ jipii elle yay eller nåt sånt. Ett glädjetjut alltså, men kanske fanns den gamla betydelsen där ändå som en undermening.
Vi får inte glömma att det är ett ockuperat folk som ropar om befrielse, ett folk som längtar efter sin befriare Messias. Och när ordet Hosianna sägs tillsammans med "Davids son" blir det ännu mer revolutionärt och hotfullt för de mäktiga. David var idealkungen från gamla testamentets tid.
Om någon kallades Davids son kunde det betyda att han var släkt med kung David, alltså var av kunglig ätt. Men det kunde också betyda att han var en som skulle gå i kung Davids fotspår, hans efterföljare, en ny kung som skulle ta makten och befria folket. Ropen är ett jubel men samtidigt ett skrik på rättvisa och frihet från de våldsamma förtryckarna.

Orden Dotter Sion kommer från berget Sion som är platsen där staden Jerusalem ligger. Man kunde kalla själva staden för Dotter Sion eller dess befolkning. Olika grupper av människor kallades efter sin stamfader eller efter platsen där de levde.
Att säga Dotter Sion fröjda dig är alltså att säga att alla i staden ska vara glada, jubla för nu händer något! Senare använde vissa kyrkofäder orden Dotter Sion för kyrkan eller de kristna eller den himmelska världen, och så är det i sången. En uppmaning till oss själva att vi ska fröjda oss.

När orden används så att folket ska glädja sig för att Jesus kommer till Jerusalem hänger det samman med en annan sak:
Jesus förstår vad som är på gång och han behöver göra något för att visa att han inte kommer med våld, tvång eller vapen. Han kommer ju med frihet och en revolution på ett helt annat sätt. En förändring av människors sätt att leva, en medmänsklighetens revolution av icke-våld och kärlek.
Han väljer den lilla åsnan som sitt riddjur, åsnan som är ett tecken på fred och enkelhet, "i ringhet kommer han ridande på en åsna". 
Visserligen är åsnan också ett kungligt djur, bland andra kom kung Salomo ridande på en åsna, men den är ändå ett tydligt tecken på en annan typ av ledarskap och makt, Salomo var känd för sin stora vishet, inte för våldsam makt.

Han kommer i ögonhöjd som en av oss.

Och folket ropar och sjunger Hosianna.

På väg mot domssöndagen - hoppet om den annorlunda framtiden

Mörkret djupnar vid slutet av kyrkans år, det är en tid som med sina omskakande bilder av tillvaron tar verkligheten med allt sitt lidande och död på allvar.

Där möter texter och berättelser från vår bibel som på olika sätt talar om ett slags åtskiljande. Det skiljs mellan får och getter, mellan oförståndiga och kloka och mellan de vakna och de sovande.
Med bibelns starka bildspråk: mellan dem som kommer in i glädje, liv, jubel och fest och dem som lämnas utanför den stängda porten i kylan där man ska man gråta och skära tänder.

Det står till och med i liknelsen om den stora domen i Matt 25 "Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv".

Det är hårda ord som kan uppfattas som dömande, aggressiva och nedtryckande, kanske till och med hatiska.
Men som vanligt med bibelns texter och berättelser behöver de tolkas och ses i sitt sammanhang.

Tanken på ett åtskiljande mellan människor har ibland kallats tron på den dubbla utgången, det vill säga att tidens och tillvarons slut innebär två olika skeenden för olika människor, enkelt uttryckt att vi alla kommer antingen till himlen eller helvetet.

Men det alltför enkla leder ofta fel när det handlar om komplexa eller svåra frågor.

Det som står klart i tankearbetet kring dessa frågor är att det alltid blir fel om vi tappar bort det grundläggande - att Gud är kärleken, att Gud aldrig vill oss illa utan alltid bejakar oss och vill ge oss liv. Gud älskar och vill allt gott för oss och hela skapelsen.

Ett sätt att förstå orden om åtskiljande är att det inte handlar om något som sker mellan människor, utan rakt genom var och en av oss.
I den himmelska tillvaron där varken plåga, nöd, saknad eller död ska finnas behöver det nedbrytande och destruktiva försvinna och ställas utanför. Ondskan har ingen plats där.

Det som förstör på många olika sätt finns omkring oss, i andra människor, men också i oss själva.
Talet om åtskiljandet handlar om att slippa det onda omkring oss och i oss själva.

Att befrias till att vara vårt sanna jag.

Att få leva obehindrade och fria i en annan ny tillvaro.

Inte en dubbel utgång utan en framtid av gemensam ingång i Guds eviga glädje.

Hoppet för alla om en annorlunda framtid.

Årets julklapp - ett steg i rätt återvunnen riktning

Nu kom nyheten att årets julklapp är utsedd - det återvunna plagget.

Att utse årets julklapp är lite märkligt långt före jul och innan de flesta har köpt några julklappar alls.
Men handelns utredningsinstitut HUI som utser produkten menar att det går att se vad som kan bli årets julklapp genom att hitta något som uppfyller något av tre villkor eller kriterier,
- det ska spegla samtiden eller representera den tid vi lever i
- det ska vara en nyhet eller visa på ett nyväckt intresse bland svenskarna och
- det ska representera ett högt försäljningsvärde eller säljas i ett stort antal enheter, skriver HUI på sin hemsida.
Det är alltså en bedömning av bl.a. vad som kan dra in mycket pengar till affärerna alltså, och samtidigt har det fungerat som en kraftig reklaminsats. Programmet Medierna på Sveriges Radio P1 skildrar hur det är ett av de smartaste pr-jippot någonsin som alla nappar på. Vilket också händer i år som t.ex. här i DN.

Kommersiellt och en reklamkupp som alla andra nappar på alltså, till och med den här bloggen!
Men det finns en anledning i år att jag nappar, till skillnad mot när bakmaskinen och VR-glasögonen utsågs.

Återvunna prylar är nämligen något som jag brinner för, mina kläder är för det mesta köpta på Tradera eller Brödet och fiskarna, Stadsmissionen eller Myrorna osv. Jag kollar ofta second-handbutiker när jag vill skaffa något och skänker gärna eller säljer begagnat.
För mig är det en sund utveckling av vårt överflödssamhälle att vi försöker minska slöseriet och minskar den enorma mängden av allt som slängs bort.

Resurserna är begränsade på vår planet och vi behöver ta vara på dem, vara goda förvaltare av allt det goda jorden och mänskligt arbete kan ge oss. Det går inte att kasta bort mat eller användbara kläder och prylar och samtidigt tänka att man själv lever ett moraliskt gott liv i en värld där så många lider brist och några till och med svälter.

Allt det vi har är Guds gåvor till oss och ska vårdas och skötas om. Det är en del av ansvaret vi har som människor att bruka och bevara jordens resurser för kommande generationer.

För en gångs skull är jag med på årets julklapp, låt oss ge återvunna kläder och saker till varandra till julen. Och när det ska köpas nytt satsa på Fairtrade och ekologiskt.

Julens innersta budskap handlar om generositet och givmildhet, om Gud som ger kärlek och nåd till oss, om Gud som föds och blir en av oss. Det handlar om delande och givande, och väldigt lite om köpande och vinstmaximering.
Årets julklapp är ett steg i rätt riktning.
På väg till en återvinning av Julens verkliga budskap.

En återvunnen skrivmaskin..

En hoppfull framtid vad än som sker

Det finns ett citat som tillskrivs Luther ”om än jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag…”

Rent logiskt är citatet inte så smart, det vet alla som har försökt sig på trädgårdsodling någon gång.
Det tar tid för att träd att växa och grönska, blomma och när det blir pollinerat bära frukt. Frukten ska mogna och till slut när hösten närmar sig kan de plockas ner, de röda eller gula äpplena.
Men nu tänker jag lite fel, som om ett äppelträd inte var nåt värt om det inte får tid att bära frukt och mätta oss med goda äppelkakor eller pajer.

Äppelträdet är en del av Guds goda skapelse och är värdefullt även om det aldrig är till nytta för någon människa.
Men det är klart att det knappast kan undvika att vara till nytta eller glädje med sin skugga och sina fina äppelblom eller just nu som en symbol för något sant och gott.

Orden som Luther sade handlar om det okuvliga hoppet som vi har som kristna – ett hopp som ingenting kan radera ut. Hoppet är nämligen inte beroende av vad vi själva kan göra utan handlar om tillit till Gud själv. Om det hängde på min eller din förmåga att göra skillnad, att prestera eller uppfinna så kunde vi komma en bit på väg, men vi kunde aldrig vara säkra.
Vi människor misslyckas och gör fel då och då, vi är bristfälliga och begränsade. Det är ju så det är att vara människa. Aldrig känner vi vår begränsning så starkt som när någon vi älskar eller vi själva drabbas av sjukdom eller olycka. Vilken enormt skrämmande känsla av maktlöshet som fyller oss då.

Men hoppet hänger på den som är större än oss själva och hoppet sträcker sig längre än vi kan fatta, bortom tid och rum. Det är hoppet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor - så står det i bibeln. Nya världar och nya dimensioner som fantasi och föreställningsförmåga inte räcker till för att fatta. Ja, jag talar om himlen som det brukar kallas. Det eviga livet eller Guds rike.

Gud är evig och fullkomligt kärleksfull, vi är tidsbegränsade. Budskapet vid kyrkoårets slut är att Gud vill ge oss del av sin evighet och sitt liv, precis som den älskande som vill vara nära den han/hon älskar. Och hoppet bygger på berättelserna om Jesus, hans död och uppståndelse. Tecknet på Guds makt över själva döden och över allt som bryter ner. 

Men orden om äppelträdet talar ännu mer om en livshållning som hoppet ger, handlingskraft istället för uppgivenhet. När vi vågar lita på Gud och leva i hoppet blir vi fria att handla och leva gott. Vi behöver inte bevisa något för andra, göra intryck eller försöka bli accepterade.

Vi är redan älskade och accepterade. Vi kan släppa det. Och istället göra det som behövs. Du vet vad som behövs där du finns för att du och andra ska kunna leva mer mänskligt och gott, du och jag vet vad som behövs för att värna om naturen och vår hotade jord, eller hur?

Gud vill ge oss mod och ett trotsigt sinne mot allt som bryter ner.
Ungefär så här: Låt det gå som det vill men vi slutar ändå aldrig att försöka göra det goda, för varandra och för jorden vi lever på.

Äppelblom

Flera citat från Luther på engelska

Att leva vid tidens slut utan att förlora hoppet

Lever vi nära tidens slut? Närmar sig de dagar då jorden ska gå under och allt liv på den här planeten upphöra?

På Jesu tid var de flesta fullt och fast övertygade om att de levde i den yttersta tiden, det vill säga att snart, mycket snart var det slut på den här jorden och allt skulle gå under, alla människor skulle dö, djuren och allt liv på jorden skulle försvinna, det var därför viktigt att veta när det skulle ske så att de kunde vara beredda. Den yttersta tiden betyder alltså den sista tiden.

Först kan man tycka att det här låter konstigt eller märkligt, men om vi tänker efter lite så upptäcker vi en sak: nästan det samma har människor trott i andra tider också och inte minst i vår egen tid.

 

Under en stor del av mitt liv levde vi under hotet av kärnvapenkrig och kalla kriget mellan USA och Sovjet, några av oss minns terrorbalansen och paraderna på röda torget i Moskva med de stora missilerna som dånade fram så att marken skakade, vi levde länge under hotet att tredje världskriget kunde bryta ut när som helst.

Sedan blev det bättre och vi fick se Berlinmuren rivas ner, nytt hopp väcktes.

Men nu närmar sig hoten om jordens undergång igen med klimatkrisen. Om vi inte får stopp på uppvärmningen av den här planeten så kommer jorden att genomgå enorma katastrofer, torka på vissa ställen och enorma översvämmningar på andra. Det finns vissa som förnekar klimathotet, visst, men alla seriösa forskare menar att det är en verklighet.

Åter igen lever vi under hot.

 

Men det finns något mer i vår existentiella situation som gör detta tyngre eller svårare.
Vi människor är de enda varelser som är medvetna om att våra liv har ett slut, att döden finns för oss alla. Att det bara är en tidsfråga, lång eller kort, innan vår tid på jorden är över. På det sättet lever vi alla i en slags yttersta tid där det snart är slut.
 

Det här är skrämmande att tänka på, och vi gör mycket för att hålla insikten ifrån oss, vi vill inte tänka på att det faktiskt är så. Kanske kan man se mycket av nöjen och tidsfördriv och till och med kultur som ett sätt att glömma vår verkliga sitution en stund. Kanske också vissa former av religiös tro eller andra tankesystem.

Det här är något som finns med när kyrkans år närmar sig sitt slut, fram mot domssöndagen innan det nya kyrkoåret börjar igen med 1a Advent.

Men allt det här talet om tidens slut och skildringen av verklighetens situation är inte till för att skrämma oss eller få oss att ge upp eller tappa modet. Budskapet är tvärtom att trots att verkligheten faktiskt ser ut så här så finns det en utväg och det finns hopp. Ett hopp som kan hjälpa oss att våga göra det vi kan för att förändra situationen.

Var inte rädda säger Jesus till oss i en bibeltext. Och han beskriver händelserna och katastroferna inte som en undergång utan som ”födelsevärkar”.

När en kvinna föder sitt barn gör det ont, det är enormt smärtsamt, du vet själv om du har varit med om det. Så plågsamt att ingen skulle stå ut med det om det inte vore för en sak, det är nödvändigt för att det nya barnet ska födas. Det finns något nytt som väntar när smärtorna tar slut, en ny människa kommer till världen.

 

När Jesus liknar slutet vid födslovärkar vill han ge oss hopp.

Världens slut är inte alltets slut enligt Jesus och vår bibel, det är början på något nytt. Något bättre!
Se till att ni inte låter er skrämmas, säger han, den som håller ut till slutet ska bli räddad!

 

Vad handlar det här om? fortsättning följer...

(citat från Matteusevangeliet kap 24)

Dagens bok: En man för vår tid och Bonhoeffers fråga.

En man som blivit mycket aktuell igen i vår tid är Dietrich Bonhoeffer, han var nämligen teolog och präst och motståndsman i Tyskland under den tid då nazismen växte fram och till slut tog makten. Läs mer om honom här: Dietrich Bonhoeffer  (på svenska wikipedia här).

Bonhoeffer vågade stå för sin hållning och blev efter hand en del av konspirationen att röja Hitler ur vägen. Han greps och avrättades bara ett par veckor innan andra världskriget tog slut.

Jag läser den amerikanske författaren Eric Metaxas bok om Bonhoeffer som har titeln Pastor, Martyr, Prophet, Spy. som kom ut 2009, boken finns också översatt till svenska i en förkortad version.

Metaxas låter läsaren följa Bonhoeffers hela liv från födelse i ett hem i överklassen till den grymma avrättningen i Flossenburg. Boken är full av långa citat från Bonhoeffer själv och andra som var en del av hans liv, det är många brev och utdrag från hans skrifter, allt inom ramen för berättelsen om Bonhoeffers liv. På det sättet blir boken nästan som en uppslagsbok där det finns material att återvända till för fördjupning i det spännande och dramatiska liv som Dietrich Bonhoeffer levde.

Däremot gräver inte Metaxas särskilt djupt ibland och boken behöver kompletteras med andra källor. En enkel google-sökning visar att vissa händelser i Bonhoeffers liv kan ha gått till på ett annat sätt än som de bekrivs här. Jag hittar bl.a. andra skildringar om hur det gick till när Bonhoeffer dog.

Med detta sagt vill jag ändå gärna rekommendera boken, den är mycket läsvärd och ger inte bara ramarna kring Bonhoeffers liv utan också inblick i hans tankar och känslor.

Bonhoeffer var en konservativ protestantisk teolog som konfronterades med den politiska utvecklingen i hans kära Tyskland, han stod upp för sin tro och lät krocken mellan hans övertygelse och skeendet i landet påverka hans liv och hans teologi.

Han hamnar i den tro som inte kan stanna i kyrkans värld eller i teorier och läror utan blir till verkligt liv och när det behövs till och med leder till ett offer av sig själv, att ge sitt eget liv.

Det som han i ett ofta missförstått citat kallar "religionslös kristendom" handlar om tron när den är hela livet. Bonhoeffer är så radikal i sin kristna tro att han blir en utmaning till alla som vill vara kristna, hans tro och liv skakar om och ifrågasätter hur vi lever våra liv och vilka konsekvenser vi drar av vår tro.

För honom skedde det i det allt mer omänskliga tredje rikets Tyskland där förintelsen steg för steg ökade och blev allt mer tydlig. Behandlingen av judarna blev en vändpunkt för honom där makten visade sitt verkliga ansikte, nämligen samma ansikte som dömde Jesus själv till döden.
Ondskans ansikte.

En av Bonhoeffers böcker heter Efterföljelse. Det handlar om att leva ett sant och gott liv, och det gör vi genom att försöka efterlikna Jesus själv. Han som levde ett sant människoliv och just genom det visade på vem Gud är.
Men efterföljelse är olika i varje tid. Det beror på vilken tid vi lever i och vilka hot och utmaningar som råder i den historiska situationen vad det i praktiken innebär att leva i efterföljelse.

Bonhoeffers tankar ger svar, men ännu mer ställer det frågor till oss själva. Vi som lever i Trumps och de stängda gränsernas tid då klimathotet blir allt mer tydligt.
Hur ska vi leva i efterföljelse?

Jag vill återkomma och skriva mer om Bonhoeffer snart, men idag stannar jag här.

Dagens bok: Eric Metaxas: Bonhoeffer, Pastor, Martyr, Prophet, Spy.