Om konsten att tro och se den osynlige

Kan vi se eller känna att Gud finns, går det?
Den frågan fick jag nyligen och tänkte vidare.
Kanske så här:

Vi har ju ett problem i vår sekulariserade kultur att vi får lära oss att inte se Gud utan att ge allt vetenskapliga eller enbart rationella förklaringar. Det gör att vi blir blinda för att se världen på andra olika sätt. Det vetenskapliga sättet att se världen är bra och sant, men det är ju inte heltäckande eller en totalförklaring av tillvaron.

Det här är ett problem som det alltid blir när det bara finns en enda förklaring på allt som finns.
Det blir en slags fundamentalism och polarisering mellan vissa som vet hur det är, de som (menar att de) har sanningen ofta med stort S och som ser ner på alla andra som inte har förstått.
Snabbt blir det till ett indelande av människor i vi- och dom. De andra är mindre vetande och mindre värda. Det behövs ganska få steg till att hamna riktigt illa, i rasism, sexism eller andra uppdelningar av människor. Det kan till och med leda till hot, våld eller apartheid som förutom rädslan leder till att samhället fungerar sämre. Tyvärr har vi sett prov på det här i den politiska debatten nyligen.

Sanningen är att det finns flera olika sätt att se på livet och naturen, och om vi kan använda oss av flera synsätt så kan vi få en rikare och mer fullödig bild av tillvaron. Både vetenskap och tro till exempel. Religionernas skrifter ger oss insikter, liksom poesi och skönlitteratur också gör. De ger oss kunskaper om vad det är att vara människa som inte vetenskap helt och hållet kan fånga in.

För mig är bibeln en källa till kunskaper och insikter som kompletterar vetenskap och filosofi och hjälper till att skapa en större bild av livet och människorna och den som ligger bakom eller under allt, varats grund som en teolog skrev.

Om vi försöker så kan vi ana Gud i våren och sommarens explosion av liv eller i glädje och lycka som de flesta har någon gång under livet.
Tron kan öppna ögonen att se Guds skaparkraft i naturen tillsammans med vetenskapliga förklaringar, de kompletterar varandra.

Kyrkan vill lära oss att se Gud i det vardagliga som ju också är under, att vi lever och finns till. Och tacka Gud i våra böner.

Sedan har vissa av oss också upplevelser av Gud på ett annat sätt ibland, känslor eller aningar, möten med någon som är större än oss själva, någon vi kan kalla Gud. Det finns många skildringar av dessa möten i bibeln och litteraturen, erfarenheter av det som skakar om eller ger frid, möten med det heliga eller helhetsupplevelser.

För min del tror jag att de upplevelserna hänger samman med att vi öppnar våra sinnen genom att leva tillsammans med Gud, att ha ett andaktsliv där vi ber och läser vår bibel, gärna regelbundet varje dag. Vi behöver öva oss i att se djupet och Gud själv, särskilt vi som lever i en sekulariserad kultur, vi behöver anstränga oss en del för att öppna våra ögon och se den osynlige.

Men även om vi inte lyckas så bra så ser Gud oss alltid med kärlek och omsorg.

vi behöver öva oss i att se undren i naturens skönhet