Dagens bok: Marken, andligheten av Petra Carlsson Redell

Jag tog en bild av en präst som firade nattvarden vid altaret i den stora domkyrkan, hen lyfte nattvardsbrödet och sedan bägaren upp med båda händerna, lyfte blicken upp mot mot kyrktaket och himlen därovan när hon sade de viktiga instiftelseorden från Jesus: "Detta är min kropp... gör detta till minne av mig"

Jag kom att tänka på den bilden vid läsningen av Petra Carlsson Redells senaste bok där hon i ett av kapitlen kommer in på den samiske diktaren Paulus Utsis ord och tro skriver:
"Den gud som traditionellt kristna tror finns i höjden, finns då enligt panteismen i marken, stenarna och träden." och det är "liksom samma Gud men nu i marken istället för i himlen". Men jag anar att Carlsson inte vill predika en panteistisk tro istället för den traditionellt kristna utan hon har ett annat ärende. 

Hon visar i sin bok hur talet om Gud tillsammans med många andra aspekter av den världsbild och livssyn som råder i vårt samhälle är präglat av en kolonial situation, orden och språket för att beskriva tillvaron kommer även i vårt eget land från maktens sätt att tala och tänka. 

Carlsson söker sig till en samisk andlighet med en helt annan hållning till naturen än den rådande i det svenska samhället. Hon vidgar också talet om Gud och andligheten med inspiration från den samiska kulturen, till en naturnära levande andlighet och då upptäcker hon att "Orden saknas. Den del av min andlighet som lever i markerna, som knakar i granskogen, glittrar på västkustens vågor, lyser röd i den skånska slättens vallmofält, den står utan ord" s123

Majoritetskulturen har en hållning till naturen som är kluven, å ena sidan är den något annat än vi själva, vi går ut i naturen och studerar den som objekt och skeenden, naturen blir en kuliss som vi rör oss framför, å andra sidan är naturen något vi kan förfoga över och hantera, utnyttja och använda oss av som vi behagar.
Inte någon som har egen rätt till liv, inte ett sammanhang som vi själva är en del av.
Vi har också lärt oss att använda naturen som metafor och symbol för annat, till exempel våra egna känslor eller sinnestillstånd, även då skapar vi en bild av naturen som inte räknar den som något i sig självt. 

I vår moderna syn på naturen finns mycket av grunden till klimatkrisen och förstörelsen av miljön, utrotningen av djurarter och de förödda jordarna. Men också utnyttjande av människor i andra delar av världen för vår egen bekvämlighets eller njutnings skull. 

I boken Marken, andligheten öppnar Carlsson nya perspektiv som inspirerar till en livsnära, kroppslig andlighet mitt i naturen där vi själva ingår. Det är en spännande och innehållsrik bok som tål att återvändas till och reflektera över mycket mer än så. 

Carlsson talar om "det existentiella, om de immateriella och materiella krafter som varken är mätbara eller definierbara. Om allt det som övergår människans förstånd samtidigt som det finns där lika självklart som luften, kärleken och rädslan."  

Och där finns den andlighet som är större än allt och ändå ger livsmod och mening. Som utmanar läsaren att ompröva sitt sätt att leva i den sköra hotade naturen.

 Och kanske börjar det med att rikta blicken mot marken även när vi firar den mest heliga festen av dem alla. 

Dagens bok: Petra Carlsson Redell; Marken, andligheten, Polaris Stockholm 2024

Hör Petra Carlsson Redell tala om sin bok på youtube

Här hittar du boken på Bokbörsen

Folkmordet i Gaza och en bok om kvinnornas Gaza

Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen. 

Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.

Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig? 

Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.

Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.

När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor. 

Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.

I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.

Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse. 

Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar. 

Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget. 

Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.

Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!

World Fair Trade day på gång

Idag Lördagen den 10 maj är det World Fair Trade day. 

Det är en internationell dag för att lyfta fram hur fairtrade eller en rättvis handel kan hjälpa människor att få ett bättre liv, försörja sig själva och sina familjer och upprättas som självständiga människor.
Dagen firas alltid andra lördagen i maj runt hela jorden men det har blivit mer än en dag.
Allt mer uppmärksammas fairtrade/ rättvis handel hela månaden maj på olika sätt.

Bakgrunden är en kolonial historia där de rika länderna ville skaffa sig det de behövde så billigt som möjligt, ibland med goda avsikter att öka levnadsstandarden för den egna befolkningen och alltid med målen att skaffa sig själva rikedomar.
De menade sig ha rätt att lägga beslag på rikedomar och naturtillgångar överallt där de hittade dem som en del av koloniseringen. 

Strävan efter billiga varor ledde till en handel som blev allt annat än rättvis. Man ville producera varor så billigt som möjligt och det gick ut över dem som producerade dem och de skedde ständigt på de rikas villkor. 

Resultatet blev fattigdom och urusla levnadsförhållanden för dem som arbetade och producerade varor. Typiskt var också hur tillverkning ständigt flyttades till platser där löner var som lägst och krav på miljövänlighet var så få som möjligt.   

Det här är en kort skiss av läget, mycket mer kan sägas. 

Ett sätt att försöka göra något åt denna sneda handelsbalans är just att förändra handeln till att bli mer rättvis. Här kommer en beskrivning av vad det innebär utifrån de 10 principerna för Fair trade:

De 10 principerna för Fair Trade är baserade på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ILO:s kärnkonventioner för mänskliga rättigheter i arbetslivet. 

Principerna specificerar hur Fair Trade-företag ska organiseras och agera för att säkerställa att människor och miljö prioriteras. Alla medlemmar inom World Fair Trade Organization (WFTO), producentorganisationer, importörer och återförsäljare åtar sig att följa principerna.  

1. Bättre möjligheter för marginaliserade producenter
Genom handel skapar organisationen möjligheter för marginaliserade småskaliga producenter att uppnå ekonomisk självförsörjning.

2. Transparent och demokratisk organisation
Organisationen är transparent, agerar ansvarsfullt mot alla sina intressenter och har en demokratisk organisationsstruktur.

3. Handel med socialt, ekonomiskt och miljömässigt ansvar
Organisationen tar socialt, ekonomiskt och miljömässigt ansvar och strävar efter att ha långsiktiga handelsrelationer. Handeln bygger på solidaritet och förtroende. Ingen part vinstmaximerar på producentens bekostnad.

4. Rättvist betalning
En rättvis betalning är en betalning som har förhandlats fram ömsesidigt och överenskommits av alla/handelspartnerna genom dialog och deltagande. Det ger rättvis lön till producenterna som också kan också upprätthållas av marknaden. Principen om lika lön för lika arbete för kvinnor och män beaktas. Målet är alltid att betala en lokal levnadslön.

5. Inget barnarbete eller tvångsarbete
Organisationen garanterar att barnarbete och tvångsarbete inte förekommer inom produktionen, att FN:s barnkonvention respekteras och att nationella arbetslagar följs.

6. Icke-diskriminering, jämställdhet och fackliga rättigheter
Organisationen motarbetar alla former av diskriminering, verkar för jämställdhet och säkerställer rätten till kollektiv organisering.

7. Goda arbetsförhållanden
Organisationen garanterar goda arbetsvillkor och en säker och hälsosam arbetsmiljö, i enlighet med ILO:s kärnkonventioner.

8. Kapacitetsbyggande
Organisationen arbetar för att stärka de positiva effekterna av Fair Trade för marginaliserade småskaliga producenter.

9. Ökad medvetenhet om Fair Trade
Organisationen arbetar för att öka medvetenheten om Fair Trade och om behovet av rättvisa handelsvillkor. Organisationen informerar också om producenterna som odlar och tillverkar varorna.

10. Klimatåtgärder och skydd av miljön
Organisationer för rättvis handel stöder och bedriver verksamhet som är miljömässigt hållbar, socialt rättvis och ekonomiskt livskraftig. De arbetar med att anpassa och bygga motståndskraft mot klimatförändringar och minska utsläppen av växthusgaser från sin verksamhet.
(källa Fair trade Återförsäljarna FTÅ)

World Fair Trade organization WFTOs märkning som garanterar att varor producerats på ett sätt som gör handeln rättvist enligt de 10 principerna

En ny påve i Rom - i en tid av övergrepp och folkmord

Så har den romersk katolska kyrkan fått en ny ledare. Habemus Papam (vi har en påve) ropades det ut över St Petersplatsen och hela världen. Själv följde jag händelserna via BBC News. 

Den nye påven Robert Prevost eller Leo XIV är 69 år gammal, född 1955.
Det får mig att tänka på hur olika vi kan se på ålder i skilda sammanhang och kulturer. Vi går i pension i Sverige ungefär i samma ålder som den tillträdande påven är nu, även om pensionsåldern här flyttas uppåt. Av honom förväntas det väldigt mycket, arbete och engagemang, hans stora erfarenheter ska tas till vara och han ska vara tillgänglig dygnet runt. 

Är det vår svenska syn på gamla människor som är felaktig eller deras? Kan det gå att hitta en mer nyanserad syn på ålder och erfarenhet än den vi har i vårt land?

Jag tänker på förre biskopen i Strängnäs Jonas Jonsson som jag mötte nyligen, efter hans pensionering har han skrivit en rad böcker och engagerat sig på många sätt. Tiden efter arbetslivet kan bli en av de bästa tiderna i livet sade han till mig när vi talades vid.

Den nye påven har en spännande bakgrund: född i USA men gjort insatser i Latinamerika och Peru. Han har erfarenheter från fattigdomens värld och har levt i en del av världen som har inspirerat hela kyrkan med den latinamerikanska befrielseteologin. Även vår lutherska svenska kyrka.

Kritik finns som handlar om hur han agerat i den övergreppsskandal som har funnits och kanske finns i Romersk katolska kyrkan och som fortfarande kastar en mörk skugga över den kyrkan. Hur detta hanteras är en avgörande punkt för dem. Påve Franciskus har tagit skarpt avstånd från allt utnyttjande av barn och han citeras "Övergrepp mot barn är psykiskt mord" i Vatican News. Där räcker det inte med ord, framtiden får visa hur det går. 

Leo XIV är radikal när det gäller mänskliga rättigheter och att stå upp för de fattiga sägs det men han är konservativ när det gäller HBTQ+frågor, celibatet och möjligheten för kvinnor att bli präster.

Här kan du läsa hans första tal som påve.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Det går inte att blunda för det hänsynslösa mördandet och planerna på att ockupera det lilla som finns kvar av palestiniernas land. Det måste bli stopp på det.

Både vi själva och den nye påven har ansvar för våra ord och handlingar, vilken ålder vi än har uppnått.

Påve Leo XIV (foto Sveriges radio)

Bonhoeffer och om att se historien underifrån

Den 9 april 1945 är Dietrich Bonhoeffers dödsdag. Det är dagen då han avrättades. Det var i koncentrationslägret Flossenburg där han blev hängd som förrädare.
Andra världskriget närmade sig sitt slut men ändå slutade inte avrättningarna i koncentrationslägren.

Bonhoeffer fick leva 39 år.

Jag har tidigare skrivit om Bonhoeffer här på min sida. 

En tanke som drabbar mig idag är frågan vad en man som Bonhoeffer hade kunnat bidra med till mänsklighetens och kyrkans historia om han hade fått leva några år till.
På ett sätt är varje människas död en förlust för mänskligheten och mördande och dödande är också ett brott mot oss alla.
Ännu värre då om det är unga människor eller barn som dräps eller mördas. Det som hela tiden pågår i krigen hör dit, Gaza, Västbanken, Ukraina, Syrien och så många andra platser där morden pågår.
Det är brott mot oss alla och inte bara mot dem som drabbas direkt, även om det självklart är en katastrof för varje förälder eller vän som mister ett barn. 

Bonhoeffer skriver om att se historien underifrån i en text från hans samlade anteckningar.
Media av olika slag och de flesta makthavare vill få oss att se historien ur deras egen synvinkel, från miljardärernas vinkel till exempel.
Om vi istället med Bonhoeffer kan se historiens stora händelser "från deras synvinkel som är utstötta, misstänkta, illa behandlade, maktlösa, förtryckta och hånade - med andra ord, ur de lidandes synvinkel" 

Vad skulle vi se då?
Bonhoeffer menar att vår blick då skulle bli klarare, att vi "kan se på stort och smått, på sorg och glädje, på styrka och svaghet med nya ögon" då skulle vi kunna ompröva vår uppfattning och få en annan syn på "vad som är stort, mänskligt, rättvist och barmhärtigt" och vår syn skulle bli "klarare, friare och omutligare." 

Det handlar inte om att leva i ett evigt missnöje menar Bonhoeffer utan att "göra livet rättvisa på alla nivåer, och bejakar det därför att vi funnit något som egentligen ligger utanför varje "uppifrån" eller "underifrån".

Vi lever i krigens och klimatkrisens tid och just nu talas det om ekonomi och tullkvoter i alla nyhetsmedia, vi matas med en speciell synvinkel på världshistorien medan våldsdåden och folkmord pågår.
Kanske kan vi just nu påminna oss själva om det som just nu glöms bort. Bonhoeffers tänkande kan hjälpa oss att räkna med den hotade miljön och de våldsutsatta barnen nära oss och långt borta. 

Kanske kan vi tänka en tanke till om vad som är verkligt viktigt att satsa tid och resurser på och inte dras med bland dem som vill satsa allt på upprustning och mera vapen. 

Citaten är hämtade från den lilla boken: Dietrich Bonhoeffer Texter i urval, utgiven av Libris 1990 i serien Nutida andliga klassiker.

 

Fairtrade när biståndet sviker

Nyligen blev jag vald till ordförande för Världsbutiken Amos i Arboga.
Jag har länge, många år brunnit för Fairtrade, eller som vi sade tidigare Rättvis handel.
Det går tillbaka till mina studieår på 1980-talet i Uppsala tillsammans med ett engagemang för miljö och internationella relationer.
Jag är en av mycket få män i den ideella föreningen Världsbutiken Amos och därför har det inte känts bra att acceptera ordförandeskapet, flera år nu har jag varit vice ordförande. Men nu fanns det ingen annan som hade möjlighet att ställa upp, och jag hade lite mer tid.

 

Fairtrade är ett av de bästa sätten att på längre sikt förbättra levnadsförhållanden för människor i de fattigare delarna av världen. 

Det är att se till att de människor som producerar varor som vi gärna vill ha får betalt för sitt arbete och kan leva på det, gärna tillsammans med sina familjer och det lokala sammanhang som de finns i.
Att de får betalt för sitt arbete och kan bygga upp ett liv som rör sig ut ur fattigdom och beroende, det handlar i grunden om människovärde och frihet.  

Ett nyare sätt att beskriva målen med fairtrade är att tala om Levnadsinkomst eller livslön
Att handla fairtrade har som mål att de som producerar varor vi vill ha får en rimlig levnadsstandard på flera olika sätt, en sund mat, rent vatten, en bostad, möjlighet att spara inför framtiden med mera, se länken.

Det finns olika sätt att stödja och hjälpa människor som har det svårt eller lider nöd. I katastrofer och omänskliga mordiska övergrepp som vi kan se i Gaza idag behövs nödhjälp, att kortsiktigt få mat och stöd för överlevnad. 

Det finns många bra aktörer som ger hjälp där, FN gör stora insatser, ACT Svenska kyrkan och Röda korset gör bra insatser.
När det mest akuta fasen är över behövs annan hjälp. Stöd att komma åter till livet och få egna försörjningsmöjligheter, där är fairtrade en av flera olika metoder. Det handlar ofta om utbildning eller starthjälp, i vissa fall är mikrokrediter en bra möjlighet osv. Även här är ACT Svenska kyrkan en bra aktör som driver långsiktiga projekt. 

Just nu är det kris i biståndsvärlden, den stora aktören USAid har plötsligt stoppats av Trump-administrationen, det pågår rättsliga processer och vissa hävdar att det strider mot konstitutionen att lägga ner USAid. Men under tiden har tusentals, kanske miljontals människor hastigt förlorat sin försörjning. Det verkar oklart just nu vad som ska ske. 
I vårt eget land sker också stora förändringar. Många av oss är kritiska över att biståndet dras ner och används på andra sätt än tidigare. 

Fairtrade är inte något som förändrar de stora sammanhangen, inte en direkt politisk eller strukturell förändring. Det är något som förändrar tillvaron för enskilda personer och familjer, ibland närsamhället eller byn där arbetet pågår. Det är en hjälp i det lilla och det gör skillnad där.
Fairtrade behöver kompletteras med både nödhjälp och arbete för förändring av de stora sammanhangen, världshandeln och de eviga krigens galenskap som bara leder till mer hat och våld. 

Fairtrade är lite mer komplicerat än det kan låta, förenklat så kan det fungera på två sätt:

Det vi kanske oftast ser är Fairtrade som produktmärkning, varor produceras och kontrolleras. 

Det gäller råvarorna i produkten som ska vara producerade utifrån tydliga regler och kriterier, de kontrolleras av oberoende externa kontrollanter. Här får det inte finnas barnarbete eller skadliga arbetsmiljöer, man ska också ta miljöhänsyn bland mycket annat.

Vi kan se fairtrade-märket på många olika varor som kaffe, choklad, te, rosor osv. 

Det finns cirka 3000 produkter i handeln som är märkta på det viset. I vissa fall är det en del av ingredienserna som är certifierade men inte alla. 

Det här är mycket bättre än de traditionellt producerade varorna och gör skillnad. Välj dem om du har möjlighet och råd.

Vi i Världsbutikerna tar ett steg till och vi handlar med varor där hela organisationen kring produktionen av varorna är fair trade. Det är hela processen med produktion, arbetsmiljö, transport, mellanhänder och handeln lokalt osv som är godkänd enligt tio viktiga kriterier. 

Läs mera här i min blogg om Fairtrade på olika sätt. 

Nu när de stora aktörerna inom bistånd drar ner och minskar sina bidrag eller tar bort dem helt och hållet ställs vi alla inför ett stort dilemma, ska vi bara se på när människor går under? 

Jag säger inte att fairtrade är lösningen på den katastrofala situationen, men den gör skillnad för några och kanske kan det bli allt fler som får ett bättre liv på det sättet? Om vi väljer fairtrade lite oftare.

Den missbrukade tron och den befriande

I natt svensk tid höll president Trump ett stort tal för kongressen och för hela nationen i USA. 

Där upprepade han något som han sagt tidigare, och som han verkar betona mer och mer. 

Det är tanken att Gud har skyddat honom och räddat hans liv vid attentatet som skedde tidigare.

Gud skulle ha sparat hans liv för att han har en uppgift att genomföra och nu gör Trump det han är kallad till. 

Resonemanget haltar såklart, men mer än så, det är livsfarligt när makt förknippas med religion och därmed rättfärdigas. 

Om Gud vill att något ska ske står det utanför ifrågasättande och diskussion. När Trump indirekt säger att det är Guds vilja att han ska ha makten och genomföra sin politik är det närmast hädelse och totalt främmande för trons väsen, dessutom strider politiken han för mot grundläggande bibliska principer. Två exempel är nedmonteringen av USAAID och neddragningarna i Medicare.

Bibeln är mycket tydlig i inriktningen att se till de fattiga och "de nedersta" i samhället, att värna om dem som har störst behov. En vanlig formulering är att se till "änkan, den faderlösa och främlingen". Dessa tre var de mest utsatta i samhället där all omsorg och försörjning byggde på familj och tillhörighet till släkten och bygden.

Just dem som bibeln lyfter fram som värda särskild omsorg är det som drabbas i Trumps USA idag och av andra högerextrema tolkningar av hur samhället ska utformas.

Trumps politik och omvandling av det amerikanska samhället går i motsatt riktning mot bibelns vision av ett samhälle av mångfald och samverkan för allas bästa med särskilt hänsynstagande till dem som mest behöver stöd.

 

Att kalla detta för Guds vilja eller att utföra en sådan politik och samtidigt tala om Guds vilja är ett mycket tydligt missbruk av den kristna tron. Det är på samma nivå som tron har missbrukats vid andra tillfällen i historien, vi kan tänka på korstågen, häxprocesserna eller den rikstyska kyrkan i tredje rikets Tyskland. 

Tro och religion riskerar att missbrukas som allt som är viktigt och värdefullt för människor. Därför behövs ett kritiskt sinne när det börjar talas om Gud som Trump gör. 

Den kristna trons grundprinciper är kärlek och omsorg och ett budskap som befriar till att leva gott och sant, en livsstil som är att ta ansvar för sina handlingar i skapelsen, för medmänniskan och dem som behöver vårt stöd.

Guldsmedshyttans kyrka Västerås stift

Den etniska rensningen i Palestina - dagens bok

Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande. 

Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen. 

De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.

Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.

När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.

Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).

Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.  

I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera")  (s 143-144)

Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)

Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.

En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn. 

Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.

Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.

Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen. 

Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.

Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007

 

Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration

 

Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

Miljödiplomering i Falun

Förra söndagen reste jag till Falun, det var dags att överlämna diplomen för pastoratets Miljödiplomering steg 2. 

I Svenska kyrkan finns en modell som kan hjälpa pastorat och församlingar att ta itu med sin hållning till klimatkrisen och miljövänligheten på ett systematiskt och genomgripande sätt. Det som alltså kallas Svenska kyrkans miljödiplomering, följ gärna länken så får du reda på mer.
Det kallas ett ledningssystem där på sidan och det hänger samman med att modellen bygger på beslut i styrande organ, uppsättande av mål och visioner inom olika områden, policyer, genomförande och uppföljning. Med hjälp av ett slags checklistor får församlingen gå igenom allt de gör och fundera över hur det kan göras mer klimatsmart. 

Allt ifrån vad som dukas upp på altaret vid en nattvardsgudstjänst till vilka rengöringsmedel som används när kyrkan ska städas. Det handlar mycket om resor och transporter, där finns det ofta en hel del att göra vad gäller utsläppen, fordon och maskiner byts ut på sikt och fossila bränslen byts ut. Det handlar om vilka inköp församlingen gör och vad som konsumeras. 

Men också om uppvärmningen av lokalerna och inte minst hela begravningsverksamheten.
Ett särskilt bekymmer där är hanteringen av soporna som slängs på kyrkogårdarna och kransar som tyvärr är tillverkade så att de inte går att återvinna, det är mycket plast och ståltråd i dem. Kyrkan tar initiativ och kontaktar blomsterhandlarna, men kanske kan vi när vi köper kransar och blomsteruppsättningar säga till dem som tillverkar dem hur vi vill ha det.
Här finns en film om avfallet på kyrkogårdarna.

Vi som har engagerat oss för klimatet i kyrkan tycker att det är självklart att vi behöver göra vad vi kan för att värna vår jord och försöka se till att vi inte skadar den mera än vi redan har gjort. 

Det hänger samman med tron på Gud som skaparen, en god kärleksfull kraft som vill att jorden och vi själva ska finnas till. Att jorden ska kunna vara en plats för mänskligt liv länge än, för barn och barnbarn och nya generationer.

En psykolog och psykoterapeut som heter Billy Larsson skriver i sin bok om klimatet att det är de kommande generationernas rätt som kan göra skillnad. (Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid - heter hans bok) Hans tes är att vi behöver ändra våra värderingar genom en fokusering på dem som kommer efter oss och deras rätt till goda liv. En intressant bok som jag kan rekommendera förresten!

Den bibliska modellen för hur vi ska leva på jorden är att se oss själva som skapade medskapare. Vi har fått livet och allt vi har som en gåva och vi är helt beroende av att jorden fungerar som den ska, tänk bara på rent vatten och luft att andas eller bin som pollinerar växterna. 

Vi har också ansvar och stora möjligheter att påverka naturen och miljön omkring oss, både på ett destruktivt sätt och ett sätt som värnar om den biologiska mångfalden och klimatet. Vi behöver ändra hur vi lever steg för steg från det sätt som har lett oss hit och slå in på en annan klimatsmartare väg. 

I kyrkan finns begreppet omvändelse. Sällan har det varit så tydligt hur avgörande det är att vi vänder om från det livssätt som förstör naturen, dödar djur och människor till ett livsbejakande mer naturnära sätt att leva. 

Miljödiplomeringen är ett hjälpmedel för församlingar och pastorat som vill ta det här på allvar och därför kunde jag lämna över diplomen med en känsla av hopp och glädje i Falun i söndags. 

Kristine kyrka i Falun från förra årets stiftsfest Härlig är jorden!

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om en statsbudget och framtiden

Statsbudgeten för 2025 kom ut i går och många analyserar och kommenterar och tolkar vad den kommer att innebära för dem själva och sina intresseområden. Jag hörde just hur det kom kommentarer från Svenska kyrkan om den kyrkoantikvariska ersättningen, den har höjts för första gången sedan år 2000 om jag inte är fel underättad. Det är bra att den höjs men den är långt ifrån vad det kostar att hålla de kulturhistoriskt intressanta kyrkorna i gott skick. 

Det är tråkigt men förståeligt och det kommer att krävas mycket arbete framåt med att prioritera vilka kyrkor som ska underhållas och vilka som får förfalla och eventuellt tas ur bruk. Här behöver Svenska kyrkan arbeta medvetet och noggrannt och tänka på lång sikt för att kunna välja vad som kommer att behövas i framtiden för att tjäna folket i vårt land på bästa sätt.

Värre är att biståndet till de allra fattigaste på jorden minskas och att medlen till klimatarbetet miskas. Två områden som är avgörande inför framtiden på många olika sätt. 

När utsläppen av koldioxid åter ökar i Sverige på grund av regeringens politik hamnar vi i ett läge där det blir omöjligt att nå till klimatmålen som satts upp av riksdagen själva och av EU. Det betyder att de framsteg som gjorts tas tillbaka och att vi backar till ett läge där vi behöver göra saker en gång till som redan är gjorda. Omställningen behöver startas om längre fram, och då är vi ännu mer sent ute. 

Jag har hört att detta kan bli mycket dyrt för oss genom att EU lägger vite på dem som inte följer målen och att det kan vara stora pengar som ska betalas.

Värre är att klimatkrisen ökar, det som biskoparna redan har kallat klimatnödläge blir ännu mer alarmerande. 

Vi har ett val när det gäller klimatkrisen, antingen anpassa oss planmässigt i en ordnad omställning av vårt samhälle eller tvingas göra drastiska och snabba förändringar så att säga vid avgrundens rand. 

Det ser ut nu som att det är det andra av dessa alternativ som vår regering väljer. Jag är rädd för att följderna blir värre än vi kan tänka oss. 

Det är sorgligt att se hur vi förstör Guds sköna jord.
Trots att vi vet hur läget är och vad som krävs av oss klarar vi inte av att förändra hur vi lever och agerar. 

Det känns hopplöst.

Eller finns det ändå hopp kvar? 

Många har redan tagit viktiga steg framåt, arbete pågår åt rätt riktning på många håll, vi är många som håller på att förändra vårt samhälle och hur vi lever.
Allt det kommer inte att försvinna eller stoppas.

Fortsättning följer