Bonhoeffer och om att se historien underifrån

Den 9 april 1945 är Dietrich Bonhoeffers dödsdag. Det är dagen då han avrättades. Det var i koncentrationslägret Flossenburg där han blev hängd som förrädare.
Andra världskriget närmade sig sitt slut men ändå slutade inte avrättningarna i koncentrationslägren.

Bonhoeffer fick leva 39 år.

Jag har tidigare skrivit om Bonhoeffer här på min sida. 

En tanke som drabbar mig idag är frågan vad en man som Bonhoeffer hade kunnat bidra med till mänsklighetens och kyrkans historia om han hade fått leva några år till.
På ett sätt är varje människas död en förlust för mänskligheten och mördande och dödande är också ett brott mot oss alla.
Ännu värre då om det är unga människor eller barn som dräps eller mördas. Det som hela tiden pågår i krigen hör dit, Gaza, Västbanken, Ukraina, Syrien och så många andra platser där morden pågår.
Det är brott mot oss alla och inte bara mot dem som drabbas direkt, även om det självklart är en katastrof för varje förälder eller vän som mister ett barn. 

Bonhoeffer skriver om att se historien underifrån i en text från hans samlade anteckningar.
Media av olika slag och de flesta makthavare vill få oss att se historien ur deras egen synvinkel, från miljardärernas vinkel till exempel.
Om vi istället med Bonhoeffer kan se historiens stora händelser "från deras synvinkel som är utstötta, misstänkta, illa behandlade, maktlösa, förtryckta och hånade - med andra ord, ur de lidandes synvinkel" 

Vad skulle vi se då?
Bonhoeffer menar att vår blick då skulle bli klarare, att vi "kan se på stort och smått, på sorg och glädje, på styrka och svaghet med nya ögon" då skulle vi kunna ompröva vår uppfattning och få en annan syn på "vad som är stort, mänskligt, rättvist och barmhärtigt" och vår syn skulle bli "klarare, friare och omutligare." 

Det handlar inte om att leva i ett evigt missnöje menar Bonhoeffer utan att "göra livet rättvisa på alla nivåer, och bejakar det därför att vi funnit något som egentligen ligger utanför varje "uppifrån" eller "underifrån".

Vi lever i krigens och klimatkrisens tid och just nu talas det om ekonomi och tullkvoter i alla nyhetsmedia, vi matas med en speciell synvinkel på världshistorien medan våldsdåden och folkmord pågår.
Kanske kan vi just nu påminna oss själva om det som just nu glöms bort. Bonhoeffers tänkande kan hjälpa oss att räkna med den hotade miljön och de våldsutsatta barnen nära oss och långt borta. 

Kanske kan vi tänka en tanke till om vad som är verkligt viktigt att satsa tid och resurser på och inte dras med bland dem som vill satsa allt på upprustning och mera vapen. 

Citaten är hämtade från den lilla boken: Dietrich Bonhoeffer Texter i urval, utgiven av Libris 1990 i serien Nutida andliga klassiker.

 

Fairtrade när biståndet sviker

Nyligen blev jag vald till ordförande för Världsbutiken Amos i Arboga.
Jag har länge, många år brunnit för Fairtrade, eller som vi sade tidigare Rättvis handel.
Det går tillbaka till mina studieår på 1980-talet i Uppsala tillsammans med ett engagemang för miljö och internationella relationer.
Jag är en av mycket få män i den ideella föreningen Världsbutiken Amos och därför har det inte känts bra att acceptera ordförandeskapet, flera år nu har jag varit vice ordförande. Men nu fanns det ingen annan som hade möjlighet att ställa upp, och jag hade lite mer tid.

 

Fairtrade är ett av de bästa sätten att på längre sikt förbättra levnadsförhållanden för människor i de fattigare delarna av världen. 

Det är att se till att de människor som producerar varor som vi gärna vill ha får betalt för sitt arbete och kan leva på det, gärna tillsammans med sina familjer och det lokala sammanhang som de finns i.
Att de får betalt för sitt arbete och kan bygga upp ett liv som rör sig ut ur fattigdom och beroende, det handlar i grunden om människovärde och frihet.  

Ett nyare sätt att beskriva målen med fairtrade är att tala om Levnadsinkomst eller livslön
Att handla fairtrade har som mål att de som producerar varor vi vill ha får en rimlig levnadsstandard på flera olika sätt, en sund mat, rent vatten, en bostad, möjlighet att spara inför framtiden med mera, se länken.

Det finns olika sätt att stödja och hjälpa människor som har det svårt eller lider nöd. I katastrofer och omänskliga mordiska övergrepp som vi kan se i Gaza idag behövs nödhjälp, att kortsiktigt få mat och stöd för överlevnad. 

Det finns många bra aktörer som ger hjälp där, FN gör stora insatser, ACT Svenska kyrkan och Röda korset gör bra insatser.
När det mest akuta fasen är över behövs annan hjälp. Stöd att komma åter till livet och få egna försörjningsmöjligheter, där är fairtrade en av flera olika metoder. Det handlar ofta om utbildning eller starthjälp, i vissa fall är mikrokrediter en bra möjlighet osv. Även här är ACT Svenska kyrkan en bra aktör som driver långsiktiga projekt. 

Just nu är det kris i biståndsvärlden, den stora aktören USAid har plötsligt stoppats av Trump-administrationen, det pågår rättsliga processer och vissa hävdar att det strider mot konstitutionen att lägga ner USAid. Men under tiden har tusentals, kanske miljontals människor hastigt förlorat sin försörjning. Det verkar oklart just nu vad som ska ske. 
I vårt eget land sker också stora förändringar. Många av oss är kritiska över att biståndet dras ner och används på andra sätt än tidigare. 

Fairtrade är inte något som förändrar de stora sammanhangen, inte en direkt politisk eller strukturell förändring. Det är något som förändrar tillvaron för enskilda personer och familjer, ibland närsamhället eller byn där arbetet pågår. Det är en hjälp i det lilla och det gör skillnad där.
Fairtrade behöver kompletteras med både nödhjälp och arbete för förändring av de stora sammanhangen, världshandeln och de eviga krigens galenskap som bara leder till mer hat och våld. 

Fairtrade är lite mer komplicerat än det kan låta, förenklat så kan det fungera på två sätt:

Det vi kanske oftast ser är Fairtrade som produktmärkning, varor produceras och kontrolleras. 

Det gäller råvarorna i produkten som ska vara producerade utifrån tydliga regler och kriterier, de kontrolleras av oberoende externa kontrollanter. Här får det inte finnas barnarbete eller skadliga arbetsmiljöer, man ska också ta miljöhänsyn bland mycket annat.

Vi kan se fairtrade-märket på många olika varor som kaffe, choklad, te, rosor osv. 

Det finns cirka 3000 produkter i handeln som är märkta på det viset. I vissa fall är det en del av ingredienserna som är certifierade men inte alla. 

Det här är mycket bättre än de traditionellt producerade varorna och gör skillnad. Välj dem om du har möjlighet och råd.

Vi i Världsbutikerna tar ett steg till och vi handlar med varor där hela organisationen kring produktionen av varorna är fair trade. Det är hela processen med produktion, arbetsmiljö, transport, mellanhänder och handeln lokalt osv som är godkänd enligt tio viktiga kriterier. 

Läs mera här i min blogg om Fairtrade på olika sätt. 

Nu när de stora aktörerna inom bistånd drar ner och minskar sina bidrag eller tar bort dem helt och hållet ställs vi alla inför ett stort dilemma, ska vi bara se på när människor går under? 

Jag säger inte att fairtrade är lösningen på den katastrofala situationen, men den gör skillnad för några och kanske kan det bli allt fler som får ett bättre liv på det sättet? Om vi väljer fairtrade lite oftare.

Den missbrukade tron och den befriande

I natt svensk tid höll president Trump ett stort tal för kongressen och för hela nationen i USA. 

Där upprepade han något som han sagt tidigare, och som han verkar betona mer och mer. 

Det är tanken att Gud har skyddat honom och räddat hans liv vid attentatet som skedde tidigare.

Gud skulle ha sparat hans liv för att han har en uppgift att genomföra och nu gör Trump det han är kallad till. 

Resonemanget haltar såklart, men mer än så, det är livsfarligt när makt förknippas med religion och därmed rättfärdigas. 

Om Gud vill att något ska ske står det utanför ifrågasättande och diskussion. När Trump indirekt säger att det är Guds vilja att han ska ha makten och genomföra sin politik är det närmast hädelse och totalt främmande för trons väsen, dessutom strider politiken han för mot grundläggande bibliska principer. Två exempel är nedmonteringen av USAAID och neddragningarna i Medicare.

Bibeln är mycket tydlig i inriktningen att se till de fattiga och "de nedersta" i samhället, att värna om dem som har störst behov. En vanlig formulering är att se till "änkan, den faderlösa och främlingen". Dessa tre var de mest utsatta i samhället där all omsorg och försörjning byggde på familj och tillhörighet till släkten och bygden.

Just dem som bibeln lyfter fram som värda särskild omsorg är det som drabbas i Trumps USA idag och av andra högerextrema tolkningar av hur samhället ska utformas.

Trumps politik och omvandling av det amerikanska samhället går i motsatt riktning mot bibelns vision av ett samhälle av mångfald och samverkan för allas bästa med särskilt hänsynstagande till dem som mest behöver stöd.

 

Att kalla detta för Guds vilja eller att utföra en sådan politik och samtidigt tala om Guds vilja är ett mycket tydligt missbruk av den kristna tron. Det är på samma nivå som tron har missbrukats vid andra tillfällen i historien, vi kan tänka på korstågen, häxprocesserna eller den rikstyska kyrkan i tredje rikets Tyskland. 

Tro och religion riskerar att missbrukas som allt som är viktigt och värdefullt för människor. Därför behövs ett kritiskt sinne när det börjar talas om Gud som Trump gör. 

Den kristna trons grundprinciper är kärlek och omsorg och ett budskap som befriar till att leva gott och sant, en livsstil som är att ta ansvar för sina handlingar i skapelsen, för medmänniskan och dem som behöver vårt stöd.

Guldsmedshyttans kyrka Västerås stift

Den etniska rensningen i Palestina - dagens bok

Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande. 

Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen. 

De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.

Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.

När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.

Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).

Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.  

I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera")  (s 143-144)

Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)

Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.

En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn. 

Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.

Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.

Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen. 

Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.

Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007

 

Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration

 

Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

Miljödiplomering i Falun

Förra söndagen reste jag till Falun, det var dags att överlämna diplomen för pastoratets Miljödiplomering steg 2. 

I Svenska kyrkan finns en modell som kan hjälpa pastorat och församlingar att ta itu med sin hållning till klimatkrisen och miljövänligheten på ett systematiskt och genomgripande sätt. Det som alltså kallas Svenska kyrkans miljödiplomering, följ gärna länken så får du reda på mer.
Det kallas ett ledningssystem där på sidan och det hänger samman med att modellen bygger på beslut i styrande organ, uppsättande av mål och visioner inom olika områden, policyer, genomförande och uppföljning. Med hjälp av ett slags checklistor får församlingen gå igenom allt de gör och fundera över hur det kan göras mer klimatsmart. 

Allt ifrån vad som dukas upp på altaret vid en nattvardsgudstjänst till vilka rengöringsmedel som används när kyrkan ska städas. Det handlar mycket om resor och transporter, där finns det ofta en hel del att göra vad gäller utsläppen, fordon och maskiner byts ut på sikt och fossila bränslen byts ut. Det handlar om vilka inköp församlingen gör och vad som konsumeras. 

Men också om uppvärmningen av lokalerna och inte minst hela begravningsverksamheten.
Ett särskilt bekymmer där är hanteringen av soporna som slängs på kyrkogårdarna och kransar som tyvärr är tillverkade så att de inte går att återvinna, det är mycket plast och ståltråd i dem. Kyrkan tar initiativ och kontaktar blomsterhandlarna, men kanske kan vi när vi köper kransar och blomsteruppsättningar säga till dem som tillverkar dem hur vi vill ha det.
Här finns en film om avfallet på kyrkogårdarna.

Vi som har engagerat oss för klimatet i kyrkan tycker att det är självklart att vi behöver göra vad vi kan för att värna vår jord och försöka se till att vi inte skadar den mera än vi redan har gjort. 

Det hänger samman med tron på Gud som skaparen, en god kärleksfull kraft som vill att jorden och vi själva ska finnas till. Att jorden ska kunna vara en plats för mänskligt liv länge än, för barn och barnbarn och nya generationer.

En psykolog och psykoterapeut som heter Billy Larsson skriver i sin bok om klimatet att det är de kommande generationernas rätt som kan göra skillnad. (Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid - heter hans bok) Hans tes är att vi behöver ändra våra värderingar genom en fokusering på dem som kommer efter oss och deras rätt till goda liv. En intressant bok som jag kan rekommendera förresten!

Den bibliska modellen för hur vi ska leva på jorden är att se oss själva som skapade medskapare. Vi har fått livet och allt vi har som en gåva och vi är helt beroende av att jorden fungerar som den ska, tänk bara på rent vatten och luft att andas eller bin som pollinerar växterna. 

Vi har också ansvar och stora möjligheter att påverka naturen och miljön omkring oss, både på ett destruktivt sätt och ett sätt som värnar om den biologiska mångfalden och klimatet. Vi behöver ändra hur vi lever steg för steg från det sätt som har lett oss hit och slå in på en annan klimatsmartare väg. 

I kyrkan finns begreppet omvändelse. Sällan har det varit så tydligt hur avgörande det är att vi vänder om från det livssätt som förstör naturen, dödar djur och människor till ett livsbejakande mer naturnära sätt att leva. 

Miljödiplomeringen är ett hjälpmedel för församlingar och pastorat som vill ta det här på allvar och därför kunde jag lämna över diplomen med en känsla av hopp och glädje i Falun i söndags. 

Kristine kyrka i Falun från förra årets stiftsfest Härlig är jorden!

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om en statsbudget och framtiden

Statsbudgeten för 2025 kom ut i går och många analyserar och kommenterar och tolkar vad den kommer att innebära för dem själva och sina intresseområden. Jag hörde just hur det kom kommentarer från Svenska kyrkan om den kyrkoantikvariska ersättningen, den har höjts för första gången sedan år 2000 om jag inte är fel underättad. Det är bra att den höjs men den är långt ifrån vad det kostar att hålla de kulturhistoriskt intressanta kyrkorna i gott skick. 

Det är tråkigt men förståeligt och det kommer att krävas mycket arbete framåt med att prioritera vilka kyrkor som ska underhållas och vilka som får förfalla och eventuellt tas ur bruk. Här behöver Svenska kyrkan arbeta medvetet och noggrannt och tänka på lång sikt för att kunna välja vad som kommer att behövas i framtiden för att tjäna folket i vårt land på bästa sätt.

Värre är att biståndet till de allra fattigaste på jorden minskas och att medlen till klimatarbetet miskas. Två områden som är avgörande inför framtiden på många olika sätt. 

När utsläppen av koldioxid åter ökar i Sverige på grund av regeringens politik hamnar vi i ett läge där det blir omöjligt att nå till klimatmålen som satts upp av riksdagen själva och av EU. Det betyder att de framsteg som gjorts tas tillbaka och att vi backar till ett läge där vi behöver göra saker en gång till som redan är gjorda. Omställningen behöver startas om längre fram, och då är vi ännu mer sent ute. 

Jag har hört att detta kan bli mycket dyrt för oss genom att EU lägger vite på dem som inte följer målen och att det kan vara stora pengar som ska betalas.

Värre är att klimatkrisen ökar, det som biskoparna redan har kallat klimatnödläge blir ännu mer alarmerande. 

Vi har ett val när det gäller klimatkrisen, antingen anpassa oss planmässigt i en ordnad omställning av vårt samhälle eller tvingas göra drastiska och snabba förändringar så att säga vid avgrundens rand. 

Det ser ut nu som att det är det andra av dessa alternativ som vår regering väljer. Jag är rädd för att följderna blir värre än vi kan tänka oss. 

Det är sorgligt att se hur vi förstör Guds sköna jord.
Trots att vi vet hur läget är och vad som krävs av oss klarar vi inte av att förändra hur vi lever och agerar. 

Det känns hopplöst.

Eller finns det ändå hopp kvar? 

Många har redan tagit viktiga steg framåt, arbete pågår åt rätt riktning på många håll, vi är många som håller på att förändra vårt samhälle och hur vi lever.
Allt det kommer inte att försvinna eller stoppas.

Fortsättning följer 

Det är skillnad på väder och klimat

Ett nytt värmerekord har just slagits, över 30 grader i september i Helsingborg och flera orter i södra Sverige. Kanske skönt för vissa av oss men också oroande för många. 

Jag hörde en person som talade om att det går fortare än någon anat med uppvärmningen av atmosfären och att klimatkrisen förvärras snabbare än förväntat. Å andra sidan kan det ju vara en skön värmebölja som är en del av de vanliga variationerna i vädret. 

Det gäller att skilja mellan väder och klimat, sade en annan person till mig och det är ju sant. 

SMHI skriver så här om skillnaden;
"Väder kan förändras snabbt och är temperatur, vind, regn, snö och moln på en viss plats och vid en viss tidpunkt. 
Klimat är ett medelvärde av vädret under lång tid – ofta cirka trettio år. När klimatet förändras, så påverkas även väder och extremväder."

Väder är något tillfälligt medan klimat är långvarigt alltså, men klimatet påverkar vädret på olika sätt. Vi kan inte dra snabba slutsatser utifrån vädret idag, det behövs andra metoder för att mäta hur det ser ut med klimatkrisen. 

Och det finns faktiskt metoder som kan mäta hur det ligger till, vetenskapliga metoder av olika slag, till exempel att mäta mängden koldioxid i atmosfären.
Det är inte enkelt att bekriva krisen i sin helhet men vissa delar av den är mycket tydliga. Och det gäller också det tydliga sammanhanget mellan industrialismen och de utsläpp av koldioxid som mänskligheten gör från industrier, transporter, krig med mera.

Dagens nyheter har en sida som beskriver läget i klimatet just nu. (följ länken om du vill veta mer)

Det finns mycket fakta och goda kunskaper om läget. Vi vet hur det är och vad vi borde göra i stort och smått, frågan är om vi kommer att göra det?

I kyrkan har vi vår färdplan för klimatet som vi arbetar med, en av de viktigaste punkterna där är att det behövs värderingsförändringar. 

Vad värderar vi i livet, hur ser våra bilder ut av ett gott och lyckligt liv? Idealen behöver förändras från att handla om konsumtion och en livsstil som skadar vår planet till andra värden. 

Gemenskap och upplevelser ger mera än lyxkonsumtion för att livet ska vara värt att leva. 

Vad gör livet gott och bra? Hur tänker du?

Om bröllop utan tvång

Debatten om sk brudöverlämning vid bröllop och vigslar pågår just nu.

Den första reaktionen från mitt håll är att den fina högtid som ett bröllop är och kan vara inte bör förknippas med tvång eller förbud. 

Prästen som viger samman två personer till äktenskapet för ett samtal med de två och i det samtalet gäller det att ta reda på att det är en frivillig ömsesidig relation där båda vill ta steget att gifta sig. 

I och med att en vigsel är en juridiskt giltig handling som leder till äktenskap med en rad bestämmelser finns det krav från myndigheterna att vissa delar ska vara med, bland annat löftena och möjligheten att veta att det är rätt personer som är närvarande. 

En kyrklig vigsel har med de delar som krävs men lägger också till förbön för dem som gifter sig och välsignelse av deras relation och familj.

Hur de närvarande tar sig in i lokalen kan ses som totalt oväsentligt, bara de kommer dit, för närvaron krävs, hos oss gör vi inte vigslar på distans.

Det som kritiseras i debatten är att en äldre man leder in en ung kvinna fram till en annan yngre man, den äldre ser ut att överlämna kvinnan till den yngre mannen, bruden verkar överlämnas från en man till en annan. Därav kommer ordet brudöverlämning. 

De som kritiserar detta menar att det symboliskt gestaltar patriarkatet där män bestämmer över kvinnor istället för det jämlikhetsideal som finns som ett starkt drag i bibel och kristen tro. 

Vigseln som skulle vara ett firande av två fria jämställda personers ömsesidiga löften att hålla sig till varandra verkar bli till något annat för kritikerna. 

Något som hör samman med detta är att gudstjänster i våra kyrkor är mycket genomarbetade och att många formuleringar och ordvändningar har vägts på guldvåg innan de har godkänts att komma med i den svenska kyrkohandboken. Allt som sker och görs inom gudstjänstens ram är tänkt att vara mycket noga utfört och genomtänkt så att det talar samma språk som orden och stämmer med kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Därför blir sättet att röra sig i kyrkan också mycket viktigt, för vissa till och med avgörande. 

Några röster som har hörts menar att om den sk brudöverlämningen är med vid vigslar så är det ett tungt argument för kyrkan att avsäga sig vigselrätten och sluta viga samman personer. 

Många i kyrkan har arbetat för att vi ska ha könsneutrala vigslar i kyrkan och att det äntligen har blivit möjligt att visa på Guds kärlek till alla genom bröllop där män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Det är verkligen ett framsteg. Då känns det som ett tragiskt bakslag när vigslar ser ut att bejaka ojämlika relationer och behålla en könsmaktsordning som är destruktiv och förtryckande.

Men säger brudparet i samtalet före vigseln, så ser inte vi på det. Det är att visa på något annat, den goda relationen mellan far och dotter till exempel.

Problemet med liturgiska ordningar, det vill säga hur människor agerar och rör sig vid gudstjänster i kyrkor och på andra platser, är att de uttrycker något i sig självt, oberoende om alla är medvetna om det eller inte vill se det så.

Ett exempel är nattvarden som delas lika till alla som vill ta emot den utan krav. Den uttrycker därmed både Guds villkorslösa kärlek och Guds vilja att jordens resurser ska delas lika och ingen ska ställas utanför, nattvarden gestaltar med orden i en psalm: “den framtid de fattiga hoppas”. 

Det ser inte bra ut när en äldre man leder en ung kvinna fram till en yngre man för att han ska ta över henne. 

Det ser bättre ut när två jämställda personer går fram tillsammans sida vid sida för att avge sitt ömsesidiga och fria löfte till varandra. 

Men inte är det läge för förbud eller tvång.

Vid vigslar jag har haft har ibland mannen kommit in först och tagit plats långt fram i kyrkan, sedan har bruden kommit in själv, ibland med följe och ibland utan. I sin brudklänning och med blommor har hon gjort sin entré och gått altargången fram som en fri kvinna som har gjort sitt val. 

Det känns bättre!

Även om det förstärker en annan sida av det här med vigslar när det gäller heterosexuella, att det är brudens show och mannen är på sin höjd co-starring, en huvudperson och en biperson. Men det är en annan debatt…

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

En sommar i krisernas tid

Det har varit en sommar med påminnelser om det kritiska läget i klimatet nästan varje dag. Värmeböljorna i södra Europa plågade många, kraftiga regn med översvämningar har drabbat många platser och enorma skogsbränder pågår just nu bland annat i Grekland.

Själv kom jag till Jönköping just den dagen i juli då hällregnet skapade översvämningar och E4an fick stängas av, bilar fastnade i djupa vattenpölar och människor fick räddas från en buss.

Extremväder drabbar oss alla på olika sätt. Det kommer närmare och påverkar vissa delar av jorden mer än någonsin. Värmerekord slås och i vissa städer går det åt långt mera energi för att skapa kyla än värme. Luftkonditionering är en stor miljöbov idag.

Klimatkrisen är mycket synlig och blir alltmer kännbar och som vanligt drabbar den de fattigaste i världen, de som minst har orsakat krisen drabbas hårdare. Fattiga familjer som lever av att odla sin mat får allt svårare att kunna göra det och det är inte underligt om många försöker att lämna de uttorkade eller översvämmade markerna bakom sig. Men då möter de gränsvakter och hårdare tag.

En viktig del av klimatarbetet i Svenska kyrkan och Färdplanen för klimatet handlar om klimaträttvisa. Genom vår organisation ACT Svenska kyrkan driver vi dessa frågor, kortfattat rör det sig om att stötta dem som drabbas svårast. Det görs genom konkret arbete för att stötta småjordbruk, arbeta för rent vatten och trädplantering, men det handlar lika mycket om opinionsbildning, ökade kunskaper hos oss alla och påtryckningar på makthavare.

Jag tänker att det här är vägen framåt i klimatkrisens och de omänskliga krigens tid. Det behövs både förändring av hur vi lever var och en och försök att påverka jordens mäktiga, både konsumentmakt och politisk makt, på alla möjliga nivåer och alla sätt vi kan komma på. 

Alla behövs och alla kan göra något. 
Tiden håller på att rinna ut.  

Låt oss hjälpas åt, tillsammans kan vi göra mer än var och en ensam.

Hur ser dina tankar och idéer ut om vad vi kan göra?
Skriv gärna här och kommentera!