Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 

Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

Om skidsporten och klimatkrisen

Såg du Vasaloppet i Söndags?
Hör du till dem som gillar skidsporten och följer med i skidskytte, sprint eller alla de olika vintersporter som pågår?
Då har du säkert som jag sett märkliga bilder av vita skidspår i ett landskap där det är barmark, där snö måste produceras och transporteras till skidorterna för att det ska kunna bli några tävlingar.
Utan konstsnö och stora insatser av frivilliga som fraktar snö och sköter om spåren på olika sätt skulle det inte bli något Vasalopp.

Den norske VM-chefen gick häromdagen ut och talade om att fler skidtävlingar borde hållas i norden eftersom det är stor snöbrist i alperna, men hur realistiskt är det när vi ser hur det ser ut i vårt eget land. Kanske kan tävlingarna hållas om de flyttas mycket längre norrut.
Skid-VM ska vara i Falun 2027, kommer det att gå?
Många i skidsporten är medvetna om att tävlingarna ska vara så hållbara och klimatvänliga som möjligt.

Men på sikt kanske det är en utdöende sport vi ser i vinterstudion på helgerna?

Pernilla Bonde i Svenska skidförbundet talar om krisen och menar att det behövs kraftsamling för att det ska finnas snö till tävlingarna. 

Bland annat så här kommer klimatförändringarna nära oss i vår del av världen, mer och mer.
Idrotter drabbas vid sidan av översvämningar och heta somrar med skogsbränder.
Steg för steg sker förändringarna, de har redan börjat och vi ser bara början på det som ingen kan säga säkert hur det ska bli.

Vi borde sluta tala om klimatfrågan skrev en person till mig, det är ingen fråga utan en kris, eller som biskoparna sade för en tid sedan, vi lever i ett klimatnödläge som kräver att vi använder ett rättviseperspektiv. 

När sporter behöver förändras i vår del av världen är det nämligen helt andra konsekvenser i stora delar av världen.

Översvämningar som förstör hus och hotar hela önationer.
Torka som leder till flykt, svält och död när trakter blir obeboeliga och ingen mat längre kan odlas.

Redan nu leder klimatnödläget till lidande, förkortade liv, hunger och död. 

Att vara med och söka vägar framåt för sig själv, påverka makthavare och företagare är en nödvändighet för livets skull. 

Hur ska livet se ut här på jorden i framtiden?
För barnen och deras barn?

Framtiden? skidskytte på rullskidor