Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

Miljödiplomering i Falun

Förra söndagen reste jag till Falun, det var dags att överlämna diplomen för pastoratets Miljödiplomering steg 2. 

I Svenska kyrkan finns en modell som kan hjälpa pastorat och församlingar att ta itu med sin hållning till klimatkrisen och miljövänligheten på ett systematiskt och genomgripande sätt. Det som alltså kallas Svenska kyrkans miljödiplomering, följ gärna länken så får du reda på mer.
Det kallas ett ledningssystem där på sidan och det hänger samman med att modellen bygger på beslut i styrande organ, uppsättande av mål och visioner inom olika områden, policyer, genomförande och uppföljning. Med hjälp av ett slags checklistor får församlingen gå igenom allt de gör och fundera över hur det kan göras mer klimatsmart. 

Allt ifrån vad som dukas upp på altaret vid en nattvardsgudstjänst till vilka rengöringsmedel som används när kyrkan ska städas. Det handlar mycket om resor och transporter, där finns det ofta en hel del att göra vad gäller utsläppen, fordon och maskiner byts ut på sikt och fossila bränslen byts ut. Det handlar om vilka inköp församlingen gör och vad som konsumeras. 

Men också om uppvärmningen av lokalerna och inte minst hela begravningsverksamheten.
Ett särskilt bekymmer där är hanteringen av soporna som slängs på kyrkogårdarna och kransar som tyvärr är tillverkade så att de inte går att återvinna, det är mycket plast och ståltråd i dem. Kyrkan tar initiativ och kontaktar blomsterhandlarna, men kanske kan vi när vi köper kransar och blomsteruppsättningar säga till dem som tillverkar dem hur vi vill ha det.
Här finns en film om avfallet på kyrkogårdarna.

Vi som har engagerat oss för klimatet i kyrkan tycker att det är självklart att vi behöver göra vad vi kan för att värna vår jord och försöka se till att vi inte skadar den mera än vi redan har gjort. 

Det hänger samman med tron på Gud som skaparen, en god kärleksfull kraft som vill att jorden och vi själva ska finnas till. Att jorden ska kunna vara en plats för mänskligt liv länge än, för barn och barnbarn och nya generationer.

En psykolog och psykoterapeut som heter Billy Larsson skriver i sin bok om klimatet att det är de kommande generationernas rätt som kan göra skillnad. (Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid - heter hans bok) Hans tes är att vi behöver ändra våra värderingar genom en fokusering på dem som kommer efter oss och deras rätt till goda liv. En intressant bok som jag kan rekommendera förresten!

Den bibliska modellen för hur vi ska leva på jorden är att se oss själva som skapade medskapare. Vi har fått livet och allt vi har som en gåva och vi är helt beroende av att jorden fungerar som den ska, tänk bara på rent vatten och luft att andas eller bin som pollinerar växterna. 

Vi har också ansvar och stora möjligheter att påverka naturen och miljön omkring oss, både på ett destruktivt sätt och ett sätt som värnar om den biologiska mångfalden och klimatet. Vi behöver ändra hur vi lever steg för steg från det sätt som har lett oss hit och slå in på en annan klimatsmartare väg. 

I kyrkan finns begreppet omvändelse. Sällan har det varit så tydligt hur avgörande det är att vi vänder om från det livssätt som förstör naturen, dödar djur och människor till ett livsbejakande mer naturnära sätt att leva. 

Miljödiplomeringen är ett hjälpmedel för församlingar och pastorat som vill ta det här på allvar och därför kunde jag lämna över diplomen med en känsla av hopp och glädje i Falun i söndags. 

Kristine kyrka i Falun från förra årets stiftsfest Härlig är jorden!

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om en statsbudget och framtiden

Statsbudgeten för 2025 kom ut i går och många analyserar och kommenterar och tolkar vad den kommer att innebära för dem själva och sina intresseområden. Jag hörde just hur det kom kommentarer från Svenska kyrkan om den kyrkoantikvariska ersättningen, den har höjts för första gången sedan år 2000 om jag inte är fel underättad. Det är bra att den höjs men den är långt ifrån vad det kostar att hålla de kulturhistoriskt intressanta kyrkorna i gott skick. 

Det är tråkigt men förståeligt och det kommer att krävas mycket arbete framåt med att prioritera vilka kyrkor som ska underhållas och vilka som får förfalla och eventuellt tas ur bruk. Här behöver Svenska kyrkan arbeta medvetet och noggrannt och tänka på lång sikt för att kunna välja vad som kommer att behövas i framtiden för att tjäna folket i vårt land på bästa sätt.

Värre är att biståndet till de allra fattigaste på jorden minskas och att medlen till klimatarbetet miskas. Två områden som är avgörande inför framtiden på många olika sätt. 

När utsläppen av koldioxid åter ökar i Sverige på grund av regeringens politik hamnar vi i ett läge där det blir omöjligt att nå till klimatmålen som satts upp av riksdagen själva och av EU. Det betyder att de framsteg som gjorts tas tillbaka och att vi backar till ett läge där vi behöver göra saker en gång till som redan är gjorda. Omställningen behöver startas om längre fram, och då är vi ännu mer sent ute. 

Jag har hört att detta kan bli mycket dyrt för oss genom att EU lägger vite på dem som inte följer målen och att det kan vara stora pengar som ska betalas.

Värre är att klimatkrisen ökar, det som biskoparna redan har kallat klimatnödläge blir ännu mer alarmerande. 

Vi har ett val när det gäller klimatkrisen, antingen anpassa oss planmässigt i en ordnad omställning av vårt samhälle eller tvingas göra drastiska och snabba förändringar så att säga vid avgrundens rand. 

Det ser ut nu som att det är det andra av dessa alternativ som vår regering väljer. Jag är rädd för att följderna blir värre än vi kan tänka oss. 

Det är sorgligt att se hur vi förstör Guds sköna jord.
Trots att vi vet hur läget är och vad som krävs av oss klarar vi inte av att förändra hur vi lever och agerar. 

Det känns hopplöst.

Eller finns det ändå hopp kvar? 

Många har redan tagit viktiga steg framåt, arbete pågår åt rätt riktning på många håll, vi är många som håller på att förändra vårt samhälle och hur vi lever.
Allt det kommer inte att försvinna eller stoppas.

Fortsättning följer 

Det är skillnad på väder och klimat

Ett nytt värmerekord har just slagits, över 30 grader i september i Helsingborg och flera orter i södra Sverige. Kanske skönt för vissa av oss men också oroande för många. 

Jag hörde en person som talade om att det går fortare än någon anat med uppvärmningen av atmosfären och att klimatkrisen förvärras snabbare än förväntat. Å andra sidan kan det ju vara en skön värmebölja som är en del av de vanliga variationerna i vädret. 

Det gäller att skilja mellan väder och klimat, sade en annan person till mig och det är ju sant. 

SMHI skriver så här om skillnaden;
"Väder kan förändras snabbt och är temperatur, vind, regn, snö och moln på en viss plats och vid en viss tidpunkt. 
Klimat är ett medelvärde av vädret under lång tid – ofta cirka trettio år. När klimatet förändras, så påverkas även väder och extremväder."

Väder är något tillfälligt medan klimat är långvarigt alltså, men klimatet påverkar vädret på olika sätt. Vi kan inte dra snabba slutsatser utifrån vädret idag, det behövs andra metoder för att mäta hur det ser ut med klimatkrisen. 

Och det finns faktiskt metoder som kan mäta hur det ligger till, vetenskapliga metoder av olika slag, till exempel att mäta mängden koldioxid i atmosfären.
Det är inte enkelt att bekriva krisen i sin helhet men vissa delar av den är mycket tydliga. Och det gäller också det tydliga sammanhanget mellan industrialismen och de utsläpp av koldioxid som mänskligheten gör från industrier, transporter, krig med mera.

Dagens nyheter har en sida som beskriver läget i klimatet just nu. (följ länken om du vill veta mer)

Det finns mycket fakta och goda kunskaper om läget. Vi vet hur det är och vad vi borde göra i stort och smått, frågan är om vi kommer att göra det?

I kyrkan har vi vår färdplan för klimatet som vi arbetar med, en av de viktigaste punkterna där är att det behövs värderingsförändringar. 

Vad värderar vi i livet, hur ser våra bilder ut av ett gott och lyckligt liv? Idealen behöver förändras från att handla om konsumtion och en livsstil som skadar vår planet till andra värden. 

Gemenskap och upplevelser ger mera än lyxkonsumtion för att livet ska vara värt att leva. 

Vad gör livet gott och bra? Hur tänker du?

Om bröllop utan tvång

Debatten om sk brudöverlämning vid bröllop och vigslar pågår just nu.

Den första reaktionen från mitt håll är att den fina högtid som ett bröllop är och kan vara inte bör förknippas med tvång eller förbud. 

Prästen som viger samman två personer till äktenskapet för ett samtal med de två och i det samtalet gäller det att ta reda på att det är en frivillig ömsesidig relation där båda vill ta steget att gifta sig. 

I och med att en vigsel är en juridiskt giltig handling som leder till äktenskap med en rad bestämmelser finns det krav från myndigheterna att vissa delar ska vara med, bland annat löftena och möjligheten att veta att det är rätt personer som är närvarande. 

En kyrklig vigsel har med de delar som krävs men lägger också till förbön för dem som gifter sig och välsignelse av deras relation och familj.

Hur de närvarande tar sig in i lokalen kan ses som totalt oväsentligt, bara de kommer dit, för närvaron krävs, hos oss gör vi inte vigslar på distans.

Det som kritiseras i debatten är att en äldre man leder in en ung kvinna fram till en annan yngre man, den äldre ser ut att överlämna kvinnan till den yngre mannen, bruden verkar överlämnas från en man till en annan. Därav kommer ordet brudöverlämning. 

De som kritiserar detta menar att det symboliskt gestaltar patriarkatet där män bestämmer över kvinnor istället för det jämlikhetsideal som finns som ett starkt drag i bibel och kristen tro. 

Vigseln som skulle vara ett firande av två fria jämställda personers ömsesidiga löften att hålla sig till varandra verkar bli till något annat för kritikerna. 

Något som hör samman med detta är att gudstjänster i våra kyrkor är mycket genomarbetade och att många formuleringar och ordvändningar har vägts på guldvåg innan de har godkänts att komma med i den svenska kyrkohandboken. Allt som sker och görs inom gudstjänstens ram är tänkt att vara mycket noga utfört och genomtänkt så att det talar samma språk som orden och stämmer med kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Därför blir sättet att röra sig i kyrkan också mycket viktigt, för vissa till och med avgörande. 

Några röster som har hörts menar att om den sk brudöverlämningen är med vid vigslar så är det ett tungt argument för kyrkan att avsäga sig vigselrätten och sluta viga samman personer. 

Många i kyrkan har arbetat för att vi ska ha könsneutrala vigslar i kyrkan och att det äntligen har blivit möjligt att visa på Guds kärlek till alla genom bröllop där män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Det är verkligen ett framsteg. Då känns det som ett tragiskt bakslag när vigslar ser ut att bejaka ojämlika relationer och behålla en könsmaktsordning som är destruktiv och förtryckande.

Men säger brudparet i samtalet före vigseln, så ser inte vi på det. Det är att visa på något annat, den goda relationen mellan far och dotter till exempel.

Problemet med liturgiska ordningar, det vill säga hur människor agerar och rör sig vid gudstjänster i kyrkor och på andra platser, är att de uttrycker något i sig självt, oberoende om alla är medvetna om det eller inte vill se det så.

Ett exempel är nattvarden som delas lika till alla som vill ta emot den utan krav. Den uttrycker därmed både Guds villkorslösa kärlek och Guds vilja att jordens resurser ska delas lika och ingen ska ställas utanför, nattvarden gestaltar med orden i en psalm: “den framtid de fattiga hoppas”. 

Det ser inte bra ut när en äldre man leder en ung kvinna fram till en yngre man för att han ska ta över henne. 

Det ser bättre ut när två jämställda personer går fram tillsammans sida vid sida för att avge sitt ömsesidiga och fria löfte till varandra. 

Men inte är det läge för förbud eller tvång.

Vid vigslar jag har haft har ibland mannen kommit in först och tagit plats långt fram i kyrkan, sedan har bruden kommit in själv, ibland med följe och ibland utan. I sin brudklänning och med blommor har hon gjort sin entré och gått altargången fram som en fri kvinna som har gjort sitt val. 

Det känns bättre!

Även om det förstärker en annan sida av det här med vigslar när det gäller heterosexuella, att det är brudens show och mannen är på sin höjd co-starring, en huvudperson och en biperson. Men det är en annan debatt…

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

En sommar i krisernas tid

Det har varit en sommar med påminnelser om det kritiska läget i klimatet nästan varje dag. Värmeböljorna i södra Europa plågade många, kraftiga regn med översvämningar har drabbat många platser och enorma skogsbränder pågår just nu bland annat i Grekland.

Själv kom jag till Jönköping just den dagen i juli då hällregnet skapade översvämningar och E4an fick stängas av, bilar fastnade i djupa vattenpölar och människor fick räddas från en buss.

Extremväder drabbar oss alla på olika sätt. Det kommer närmare och påverkar vissa delar av jorden mer än någonsin. Värmerekord slås och i vissa städer går det åt långt mera energi för att skapa kyla än värme. Luftkonditionering är en stor miljöbov idag.

Klimatkrisen är mycket synlig och blir alltmer kännbar och som vanligt drabbar den de fattigaste i världen, de som minst har orsakat krisen drabbas hårdare. Fattiga familjer som lever av att odla sin mat får allt svårare att kunna göra det och det är inte underligt om många försöker att lämna de uttorkade eller översvämmade markerna bakom sig. Men då möter de gränsvakter och hårdare tag.

En viktig del av klimatarbetet i Svenska kyrkan och Färdplanen för klimatet handlar om klimaträttvisa. Genom vår organisation ACT Svenska kyrkan driver vi dessa frågor, kortfattat rör det sig om att stötta dem som drabbas svårast. Det görs genom konkret arbete för att stötta småjordbruk, arbeta för rent vatten och trädplantering, men det handlar lika mycket om opinionsbildning, ökade kunskaper hos oss alla och påtryckningar på makthavare.

Jag tänker att det här är vägen framåt i klimatkrisens och de omänskliga krigens tid. Det behövs både förändring av hur vi lever var och en och försök att påverka jordens mäktiga, både konsumentmakt och politisk makt, på alla möjliga nivåer och alla sätt vi kan komma på. 

Alla behövs och alla kan göra något. 
Tiden håller på att rinna ut.  

Låt oss hjälpas åt, tillsammans kan vi göra mer än var och en ensam.

Hur ser dina tankar och idéer ut om vad vi kan göra?
Skriv gärna här och kommentera!

Vatten, bara vanligt vatten... om klimatkrisen och dopet

Söndagen som gick handlade om dopet och i många kyrkor har det säkert talats om vatten. 

Vattnet är ju livsnödvändigt för oss människor, för djuren och naturen som vi är en del av. Det är vårt viktigaste livsmedel, tillsammans med luften är det något vi inte kan överleva utan. 

Vattnets kretslopp på jorden gör att det kan finnas liv på den här planeten.

Jag hörde att själva livet på jorden kan ha uppkommit genom processer i vatten, en teori talar om en ursoppa där olika kemiska ämnen kunde reagera med varandra, det är spännande och mycket komplext att försöka sätta sig in i det här. När jag nu söker på nätet hittar jag flera olika teorier om livets uppkomst, och i flera av dem spelar vatten i någon form stor roll.

Brist på vatten hotar liv och torka är något av de mest skrämmande farorna mot djur och växtlighet och mot oss människor. Den gör områden helt omöjliga att leva på och det är en sida av klimathotet som redan har blivit verklighet i vissa heta delar av jordklotet.

För mycket vatten är den andra sidan av klimathotet som vi kanske hör talas om oftare, uppvärminingen ger smältande isar som gör att vattennivåer stiger. Tillsammans med extremväder och regn i enorma mängder är översvämningarna ett faktum. Här räcker det inte att tala om klimathot, det är en situation som redan rådet och som vi kan se i nyhetsflödet nästan varje dag. Senast i Tyskland, Brasilien, Ryssland och i veckan bland annat i Båstad, i vårt eget land.

I Falun, på en mur vid Falån har man ristat in vattennivåer vid olika översvämningar och höga vattennivåer. Du ser dem på bilden här. 

Nyligen dök det upp en ny nivå, högt över alla andra. Linjen för 2032 visar på en vattennivå som skulle dränka hela centrala Falun och orsaka enorma skador. Det är en demonstration och kanske en varning för hur det kan gå om det går riktigt illa, en bra tankeställare.

Vattnet är nödvändigt för oss och hela skapelsen, och det som ger de bästa livsmöjligheterna är en ganska exakt balans mellan för lite och för mycket, en balans som finns men som hotas.

Dopet har många betydelser och är öppet för tolkning, det är en handling som talar till oss om samhörighet. Att infogas i och höra till en gemenskap så att alla döpta hör hemma i ett sammanhang av liv och omslutna av kärlek. Det är en handling som talar om liv och befrielse, att gå igenom vattnet och föras ut på andra sidan, genom död till liv till en livssituation där vi har övergått från mörkret till ljuset. 

Vattnet som gör oss fria. Dopet är ett tecken som visar på något som gäller alla. 

Vi är skapade och älskade av Gud. 

Men hur kan vatten ha en sådan stark effekt och betydelse?

Luther ställer frågan i lilla katekesen: Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Hans svar är att det är vatten förenat med Guds ord och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. 

Alltså med det livgivande och hotande vattnet gör vi en handling som tolkas med Guds ord och tas emot i förtröstan. 

Vattnet blir ett tecken på att det finns en kärlek utan gräns som omsluter oss, barn och vuxna, människor och hela skapelsen. Symbolerna talar på annat sätt än med ord, genom vattnet men också genom ljus och dopklänning. I en gudstjänst med samlade människor, sång och musik, glädje, stolthet och förhoppningar. Det skapar ett skeende som vill visa på den kärlek som är större än allt och som är värd att lita på. 

En kärlek som gäller alla. 

Det är inte en slump att en av de sånger som mycket ofta sjungs vid dop 

har de här orden: "...att du är älskad för din egen skull". 

Luther som ju är från en annan tid och som använder medeltida och kraftiga ord har något att säga oss om hur en människa bör leva med andra människor. 

"Den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen ska framträda och uppstå som skall leva för evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet."

Att brottas med klimatkrisen och försöka hitta vägar framåt i den situation där vi redan är ställer stora krav på oss. Vissa värderingar vi har i vårt välfärdsland behöver förändras, kanske till och med dränkas, just för att det är ideal och värderingar som har lett oss hit. En ny livsstil med andra värderingar behövs i vår tid. Eller om du vill, det behövs att vi lämnar den gamla människan i oss och släpper fram en ny människa. 

Den livshållning som dopet visar oss på. 

Går det att undvika att Falun dränks av smältande inlandsisar och extremt regn? 

Hur ser framtiden ut? 

Hur vill du att den ska se ut?

Vid Falån i Falun, inristade årtal visar vattennivån vid olika översvämningar,
vad kommer att hända 2032?

 

Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Dags för nya sommarkläder eller att göra något åt textilslöseriet?

Snart är sommaren här, våren tvekar men är på gång. 

Kanske är det dags för nya sommarkläder? Garderoben kanske behöver nya tillskott, eller hur ser det ut?

Det sägs att klädindustrin släpper ut mer koldioxid än världens flyg och sjöfart tillsammans. (en uppgift från Sydsvenskan, citerad av Elisabet Gerle)
Naturskyddsföreningen har tagit fram siffrorna, kläder och skor står för 10 % av utsläppet medan flyg står för 3,8 och sjöfart 3,6 procent. Vi svenskar köper över femton kilo kläder och textilier och av dessa slängs nästan 8 kilo bort.

Se där! En bra möjlighet att göra något åt koldioxidutsläppen för var och en av oss.

Modeindustrin försöker sälja med argument om längre hållbarhet och kvalitet och medveten konsumtion, och de är på rätt väg.
Men många av oss är vana att köpa mycket billiga kläder som produceras till så låg kostnad som möjligt. Inte sällan med barnarbete eller extremt dåliga arbetsvillkor där miljöhänsyn är helt frånvarande. Sedan transporteras de runt halva jordklotet med fartyg och långtradare.
Här finns det mycket att göra!

Mycket händer på second-hand sidan, på Tradera och Myrorna går det att hitta fina kläder.
De gör bra insatser tillsammans med flera andra aktörer och loppisar för att ta vara på kläder och en rad andra varor istället för att slänga dem. (till exempel Erikshjälpen, PMU, Röda korset och många flera)
Den cirkulära handeln är på gång, men skulle den inte stöttas bättre från myndigheterna? Till exempel genom att inte beskatta den?

Det som saknas är bra sätt att samla in och återvinna kläder och textiler, varför går det så sakta?
Det finns metoder och mycket bra initiativ och information som hos Stockholm vatten och avfall. 

Vi själva är som vanligt både en del av problemet och kan vara en del av lösningen, det beror på hur vi själva agerar. Vi kan tänka efter hur vi vill göra och försöka leva så ansvarigt som möjligt.
Att använda konsumentmakten genom att välja vad vi köper är inte det sämsta.

Och det är viktigt på flera sätt, men det behövs något mer.

Gerle skriver "Men individuella val räcker inte när det gäller politiska, strukturella förändringar som måste genomföras på en högre nivå" och hon påpekar att vi kan rikta en förväntan på åtgärder från våra politiker. Vi kan påverka dem att våga mera.

På våra arbetsplatser och företag kan vi som arbetar också göra en hel del, och i föreningar eller andra sammanslutningar du är med i. Du ser själv hur det ser ut med förbrukning och avfall och återvinning, till exempel.

Svenska kyrkan har en färdplan för klimatet med högt satta krav, så här är målet inom konsumtion och investeringar som handlar om det här området:
"resurseffektivitet, delande, återbruk, cirkulära lösningar och lågt klimatavtryck eftersträvas i största möjliga mån vid inköp och konsumtion på alla nivåer i Svenska kyrkan."

Prata med din församling om hur det går
och ännu bättre engagera dig och hjälp till!

Konfirmation i Arboga, ett bra exempel på återanvändning av kläder

Läs mera här

Spelar det någon roll om vi försöker leva miljövänligt från min blogg

En blogg från Svenska kyrkan i Örebro om att leva mer hållbart

Naturskyddsföreningen om våra kläder

Naturskyddsföreningen, så tillverkas våra kläder

Lindex: återvinn och återanvänd mera

Regeringen: förslag på ny cirkulär hantering av textil

Dagens bok:

Elisabet Gerle. Vi är inte idioter, Klimat, ekonomi och demokrati, Korpen 2023

Kan det finnas en skapare bakom allt?

Något som har gjort det svårt att tro i vår del av världen är att Gud har gjorts för liten. Schablonbilden av Gud som en skäggig gubbe på ett moln ger oss tanken att Gud skulle vara gammal och trött, likgiltig för vad som sker på jorden och med oss, och därför också likgiltig för oss. Någon som är långt bortom rymder vida eller i en stad ovan molnen.

Andliga sånger är inte till någon hjälp ibland, utan tvärtom. 

Därför några tankar om Guds storhet idag:

Tänk på universum, kan du?

Något ofattbart stort av galaxer och nebulosor, stjärnsystem, ett oräknerligt antal stjärnor och planeter.

Och avstånd som inte går att fånga in med mänskliga hjärnor och som behöver mätas i ljusår. Så långt som ljuset kan färdas under ett år alltså, och ljuset färdas i 300 000 km per sekund.

Ljusåret är cirka 9,46 biljoner kilometer.

Och det observerbara universum har en diameter på omkring 93 miljardet ljusår. Avståndet till de mest avlägsna objekt vi kan se med alla våra hjälpmedel är cirka hälften av det, ungefär 47 miljarder ljusår.

Säger siffrorna något eller är det bara abstrakta siffror och ord? Kanske ändå att det är långt mycket större än vi kan fatta eller förstå?

Tänk dig en energi eller kraft som kan se till att allt detta finns till, gör ett tankeexperiment med mig även om det känns märkligt. Hur skulle den kraft se ut som kunde göra så att allt detta finns till, kraften som är ursprunget till universum?

En teolog använder orden Varats grund - det vill säga den grundkraft som finns bakom, under eller i att allt finns till. Kanske anar du något av storheten eller hur enorm den kraft måste vara för att kunna skapa allt, vara den första orsaken eller första röraren av allt som rör sig. Obegripligt, ok, men är det inte lika obegripligt att allt kommit till från ingenting helt slumpmässigt? 

Inte mindre än så här är den Gud som vi kallar skaparen, det vill säga större än vi kan fatta eller tro. 

Ju mer vi lär oss om universum desto mindre kan vi säga med säkerhet att vi vet, samtidigt är det mycket fascinerande och fantastiskt, kanske så att vi känner förundran som jag skrev om nyligen.

Vad är det allra minsta du kan tänka dig? Ett minimalt litet frö kanske, eller atomer och elektroner, de allra minsta beståndsdelarna i materien, protoner och neutroner.

Så extremt små partiklar att det behövs mycket avancerade instrument för att “se” dem, eller för att räkna ut att de finns där fast vi inte kan se dem. Ett mycket förenklat sätt att tala om dem är att det pågår en rörelse, som en dans av partiklar kring ett centrum som är en kärna, en elektromagnetisk växelverkan av energi i allt som finns. Allt rör sig och det är rörelsen som gör att de finns, eller åtminstone att de finns på det sätt som de finns nu. Hänger du med? Orden räcker inte riktigt till liksom de inte kan fånga in universums storhet.

Gör ett tankeexperiment med mig, tänk dig den energi eller kraft som gör att allt detta pågår och finns, hur skulle den se ut? Varats grund, grundkraften i det allra minsta, existenskraften.

Inte mindre än så här är den Gud som vi kallar skaparen, den som bär existensen, tillvarons bas. 

Tänk på det där lilla fröet som är så litet så att det knappt syns men som rymmer möjligheten till en växt, en planta som kan växa, blomma och bära frukt. I vissa fall bli mycket stora som träd och frambringa nya frön som kan bli nya växter så länge det finns möjligheter till liv på jorden. Och ännu mer avancerat när det gäller djur och oss människor som kan utvecklas och leva på jorden.

Går det att tro på en Skapargud idag, för en någorlunda tänkande människa?

Mitt svar är ja,  det går, det går inte att bevisa, men om vi låter de tecken som finns som talar för Guds existens tala till oss så kanske vi kan komma så långt att det finns en möjlighet att en kraft som vi kan kalla Gud finns. 

Teologer och filosofer har genom tiderna grubblat över den så kallade största filosofiska frågan i alla tider: varför finns det något och inte bara ingenting? 
Alltig har en orsak, men tänk om det finns det en första orsak bakom allt, en första rörare. 
Det mesta verkar så ändamålsenligt och funktionellt, kan det finnas en välvillig kraft i allt som finns, eller en konstruktör som mycket smart har formgivit och ordnat universum, naturen och våra kroppar, stjärnor och planeter, det ekologiska samspelet och årstidernas gång? 

Har någon gett oss en känsla för gott och ont, rätt och fel i själva skapelsen så att vi har ett rättsmedvetande? Visserligen som kan avtrubbas men som ändå ger oss en känslighet för vad som är livgivande och vad som bara är destruktivt?

Det går inte att bevisa men många med mig tycker att det är möjligt att se tecken på en kraft eller energi som verkar, "spår av en vilja som danar" som det står i en psalm.
En varats grund som vi kan kalla Gud.

fortsättning följer.. 

Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Förundran en början

Tänk dig att komma ut en stjärnklar natt, hitta en plats där det är mörkt och där du kan se den enorma mängden av stjärnor breda ut sig ... kanske grips du av storheten eller av känslan av att det är osäkert vad som är upp eller ned? 

Eller känner du dig liten? 

Den enorma ofattbara storheten i universum går nog inte att fånga in med tanke eller känsla, miljontals stjärnor där ljuset varit på väg i hundratals år för att komma hit och bli synbart för ditt öga.

Vi människor är små i relation till storheten i universum, men ändå är det stort att vara människa.
Själva livets gåva som är svårt att tala om, erfarenheten av att leva, vi vet hur det känns men inte är det lätt att beskriva det i ord. 

Har du som har barn varit med om hur det går till när ett barn upptäcker tillvaron steg för steg med alla sina sinnen? Häpnad och gråt, glädje och förundran. 

Kanske kan du och jag någon gång erfara just den känslan av förundran? För vissa när vi är ute i en skog och tar in livets mångfald, vid en sjö där himlen speglar sig. För andra kanske i nära gemenskap med någon älskad eller vänskap. Eller nu när våren håller på att bryta ut med så mycket livskraft att man häpnar.

Tag en liten stund och tänk efter, när upplevde du förundran eller kanske bara tyckte det var fint och skönt senast? i naturen eller där du var just då.
Om du vill, lyssna på Lalehs fina sång här nedanför på sidan, sången En stund på jorden.

"Jag lade mig på marken och tackade himlen...
 Hur underbart var det, jag var nära"sjunger hon.

Tänk nu att allt det här är hotat, redan har mycket förstörts, djur har utrotats, miljöer är obeboeliga, bomber faller och utplånar allt det förunderliga varje dag. 

Hur kan vi stå ut? All sorg och smärta och vrede, vad ska vi göra med den?

Guds värld håller på att förstöras.

Som tur är pågår arbete för det goda också, människor skickar förnödenheter till de svältande. Andra sliter för att minska koldioxidutsläppen på många olika sätt. 

Låt sorgen och vreden bli till handling, kom med och gör det du kan, du är välkommen!

Kom med och försök påverka dem som har makten i stat och företag att värna om Guds sköna skapelse, vår jord som kan få oss att förundras. 

Det är inte försent att göra det vi kan, att minska förstörelsen. 

Och ta vara på det häpnadsväckande sköna i Guds skapelse.

 

Lästips

Stefan Edman: Förundran, Jordens sång mfl

Biskopsbrevet om klimatet

Bibelord: Psaltaren 8 och 104