En vänstervriden kyrka?

Det pågår väldigt mycket desinformation om Svenska kyrkan på nätet, särskilt mycket är det i kommentarfält i artiklar om kyrkan. 

Jag tittade lite på twitter och hittar två saker som sägs om Svenska kyrkan som självklart inte stämmer, det ena är att kyrkan är vänstervriden och det andra är att vi har lämnat den kristna tron och blivit muslimer istället eller åtminstone muslimkramare som tycker bättre om islam än kristendomen. 

Jag tänkte bemöta en del av det här på min blogg då och då och börjar nu.

Är kyrkan vänstervriden idag? Frågan är inte självklart lätt att svara på av två anledningar, vad menas med vänster och höger i dagens politik och vilka talar vi om när vi talar om kyrkan.

När liberaler talar om tvång och socialister vill vara med i NATO har begreppen höger och vänster börjat att tappa sin mening. Är det då någon mening att försöka placera in kyrkan där?
Samhällsdebatten har ju också rört sig kraftigt åt höger när de flesta partier lät SD styra agendorna. Om kyrkan står kvar vid de värden som finns i bibeln och i det Jesus visade kommer det att se ut som vänster när hela politikspektrat flyttar sig åt höger. Ju längre man själv står till höger desto mer av verkligheten ser ut att vara vänster. Och tvärtom. 

Faktum är att bibelns värden innehåller både det som traditionells har kallats höger och vänster. 

Är en generös migrationspolitik vänster och stängda gränser höger?  Är fler poliser och friskolor höger och gemensamma lösningar, skattefinansierad vård och kollektivtrafik vänster? Att värna om familjen och ge stöd åt ensamma? Var vill du dra gränserna?
Min poäng är att det är svårt idag att stoppa in saker i facken höger och vänster idag, särskilt en så mångdimensionell rörelse som Svenska kyrkan.   

Det andra handlar om vem vi talar om när vi talar om kyrkan. Om vi tänker på Svenska kyrkan som dess medlemmar, och det är ju rimligt, så talar vi om cirka hälften av Sveriges befolkning.
Är denna hälft vänster eller höger eller mittemellan?  

Den är ju allt detta på en och samma gång.
Påståendet kan alltså besvaras med ja, vänster- och höger- och mittemellan-vriden och alla andra politiska åsikter som finns i denna halva av befolkningen.
Eventuellt kan det vara så att de som har lämnat kyrkan lutar åt något politiskt håll, men det finns inte någon statistik som stödjer det som jag kan hitta.
Ett sätt att besvara frågan är att se på dig själv om du är medlem i kyrkan, är du själv vänstervriden eller inte så är kyrkan så, kyrkan är dess medlemmar. 

Tänker man kanske på kyrkans ledning när man talar om kyrkans vänstervridning?
Kyrkan styrs av förtroendevalda och kyrkoherdar på det lokala planet och av förtroendevalda på stift och nationell nivå. De förtroendevalda väljs i kyrkovalet där alla medlemmar kan rösta.
Det beror på hur vi röstar hur mycket vänster eller höger osv styrningen är i kyrkan. Här finns resultatet i senaste kyrkovalet 2021. Det är alltså något som förändras med valresultatet och inte något statiskt.

Men det är ju biskoparnas uttalanden som ofta är det som gör att kyrkan ses som vänster, ställningstaganden i olika frågor som rör människors utsatthet och välfärd. 

Den bibliska hållningen kan aldrig vara att skilja mellan andligt och världsligt eller politiskt, allt som berör människor i våra församlingar är en angelägenhet för kyrkan. Det är snarare en skyldighet för kyrkans ledare att säga ifrån när staten inte tar sitt ansvar eller behandlar människor ovärdigt.   

2017 kom en bok ut med titeln "68-kyrkan, svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989" av Johan Sundeen. Boken hävdar att vänsterrörelsen från 1968 på olika sätt har tagit makten i Svenska kyrkan och andra samfund och påverkat kyrkorna till att ta ställning för befrielserörelser och kommunistiska regimer och mot marknadsekonomi och borgerlig demokrati med mera. 

Det är en vinklad, förenklad och enögd skildring av kyrkan vi ser, och jag blir inte förvånad när jag ser att författaren är aktiv romersk katolik.
Den romerska kyrkan styrs på ett annat sätt och kan präglas av sin ledning på ett annat sätt än Svenska kyrkan med sin demokratiska uppbyggnad. Kanske brister förståelsen för en kyrka som är så annorlunda än den egna? 
Nej att säga att kyrkan är vänstervriden är en förenkling som är så tunn att den blir osann.
Kyrkan är mångdimensionell och mångfaldig på många olika sätt, även vad gäller politiska åsikter.

Det är något annat som förenar, i grund och botten är det en vilja att vara med det enda som behövs, alla olika anledningar är helt ok.
Men det är en gemenskap med ett tydligt centrum som var och kan ha en relation till. 

En kärleksfull Gud som Kristus har visat oss och som alltid finns oss nära.

Torsångs kyrka i Dalarna

Maria och kvinnornas kyrka

Det finns en hemlighet, säg den inte till nån man.
Det är att kvinnor är totalt avgörande för kristen tro och kyrkan. Kvinnor spelar huvudroller och är de som får saker att hända. 

Vi firar Marie bebådelse på söndag, om denna unga flicka hade sagt nej hade Jesus inte kunnat födas. Då hade vi inte haft den kristna tron och kyrkan som den är idag, utan något helt annat.

Den Gud som vi känner genom Jesus är sådan att det inte finns något tvång. Det är vi som bestämmer om vi säger ja eller nej till Gud, och inom de gränser vi lever inom, till att leva kärleksfulla liv.

Marias ja var nödvändigt, och som tur var vågade hon lita på att orden om den kärleksfulla och ömsinta Guden var sanna.
En ung flicka i en by i en avkrok som få av oss skulle känna till om det inte var för att hon bodde där.
Det är inte starka män, inte diktatorer eller generaler eller ministrar som förändrar historien på riktigt, det är hon som vågar. 

Det skrivs om Jesus lärjungar, de tolv männen. Men om vi ser efter lite närmare kan vi upptäcka att det hela tiden är kvinnor med på vägen.

En kvinna vid Sykars brunn berättar för byborna om Jesus och de kommer till honom för att få veta mer. 

Vid uppståndelsen kommer kvinnor till graven, de ser att något har hänt, graven är tom.
De berättar för lärjungarna som lämnar det låsta rummet på övre våningen och vågar sig ut. Kvinnor är vittnena som ser och anar och berättar om livet seger över döden. 

Under kyrkans långa historia hör vi mycket talas om påvar och biskopar, men mindre om dem som samlades och bad och sjöng och gjorde goda gärningar. Kvinnorna som kanske hela tiden varit en majoritet av kyrkan och som burit så mycket. 

En madonna av Mats Hermansson

Missionens historia är full av modiga kvinnor som är lärare och sköter hälsovård och sjukvård, och i vissa fall också predikar och sprider befrielsens budskap vidare.

När vi äntligen öppnade prästämbetet för kvinnor i Svenska kyrkan hade vi kommit ett steg till på att förstå vad kärleksbudskapet från Jesus innebar, det går långsamt ibland i en organisation som räknar med evigheten som tidsram. 
Då började en process som ledde till att vi idag har flera präster som är kvinnor än män. Kanske kan en man känna sig lite orolig för att kyrkan ska helt tömmas på män?
Men förlusten är i sådana fall männens och inte de kvinnors som tröstar och varnar och ger människor mening och frihet genom ord och handling i kyrkan. 

En tjej som sade ja, inte till ett övergrepp eller tvingande order,
utan sade ja till att stå upp och ta en huvudroll, våga tala och handla.
Det är Maria, en kvinna som är mer betydelsefull än vi anar. 

Hör orden ur Marias lovsång i Lukasevangeliets första kapitel,
hon jublar stolt och inte är rädd att säga jag eller mig:

Då sade Maria:
»Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid."

Maria med Jesusbarnet från Västerås domkyrka

Här kan du lyssna till en fin Mariapsalm:
Alla källor springer fram i glädje,
psalm 481 i Den svenska psalmboken: 

En ny bok om John Cullberg, en biskop med tunga bördor att bära

Det är en sliten, nedslagen och ganska härjad man som möter blicken på det officiella porträttet av biskop John Cullberg i Billing-rummet i Stiftskansliet i Västerås. 

I dagarna kom en stor bok ut om biskopen och hans tankar, det är ”John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker”, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström. 

En lång rad välkända namn inom kyrkan och akademin bidrar med kapitel och artiklar i boken och ger tillsammans en detaljrik och ingående kunskap om biskop Cullberg och hans tid.

Det var en omvälvande och föränderlig tid då John Cullberg fick vara biskop, han vigdes till biskop den 22 september 1940 och avgick med pension 1962.
Andra världskriget pågick när Cullberg satte sig ner för att skriva sitt herdabrev och läget var mycket osäkert och kritiskt. Tyskland gick segrande fram och Danmark och Norge hade ockuperats 9 april samma år. Ingen visste vad som skulle hända i Sverige.
Cullberg skriver till prästerna om den segrande Kristus, han skriver för att ge stöd och mod, men något händer.
Cullberg gör en formulering som skulle kritiseras under hela hans fortsatta liv. Hårda kritiker skulle till och med beskylla honom för att ha haft nazistsympatier eller åtminstone vara tveksam till demokratin. 

Det han skriver i Herdabrevet är att kyrkan har funnits under många olika samhällsskick genom historien och ska fortsätta att finnas och verka även om demokratin försvinner. Men han spetsar till orden och låter som om demokratin redan håller på att dö (vilket kanske man kunde tro när brevet skrevs).
Cullberg är övertygad om att demokratin har sitt ursprung i kristendomen med tanken om varje människas värde, han ser att demokratin nu har tappat kontakten med sitt ursprung och sin kraftkälla, och att de moderna demokratiernas ”livsnerv är avklippt och redan hörs fotstegen av de män som skola bära dem till graven.” Kanske kan vi koppla till stöveltrampet i tredje rikets Tyskland.

Men det som Cullberg skriver som de flesta reagerar på handlar om vilken ställning kyrkan ska ta om det värsta sker. Kyrkan ska ”inte frångå sin lojalitet med dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand - så länge hennes egen frihet icke sättes i fråga.” (Herdabrevet sidan 49)

Orden som ville ge kyrkan mod och hopp att arbeta för hennes (kyrkans) folk vad som än skulle hända i landet– kunde ses som eftergivenhet och accepterande av vilken makt som än rådde.

Cullberg själv och hans uttolkare då och nu skriver om en helt annan hållning i praktiken: Cullberg fanns med i möten med tyska motståndsrörelsen, han hade ständigt norska och finska flyktingar boende i biskopsgården och om man fortsätter läsningen av herdabrevet hittar man de här orden ”Men en gång skall demokratien återuppstå… Ty den representerar dock oförgängliga värden”.

Boken behandlar Cullbergs samhällssyn och syn på verkligheten i flera kapitel och det blir klart att han trots sin mycket konservativa hållning alltid stod upp för demokrati och frihet.
Men för Cullberg som för många andra finns frihetens och demokratins källa bara på en plats, i evangeliet – kyrkans budskap.
Cullberg skriver om kyrkan i Herdabrevet; ”Kyrkan är ställd mitt i världen, mitt i ett folks liv. Där ska hon göra sin insats icke endast till den enskildes omvändelse och fostran, utan även i de sociala sammanhangen. När stormen ryker över världen, skall hon icke ängsligt eller förnämt dra sig inom sitt skal. Endast om hon under nödår och ofärdstid står mitt i kampen, kan hon under lugnare skeden göra anspråk på att stå ”mitt i byn”. 
… Under allt detta ska hon först och sist vara kyrka, d.v.s. å sin Herres vägnar frambära budskapet om den Guds kärlek i Jesus Kristus, utan vilken varje samhällsform förr eller senare stelnar i brutalitet eller går under i sterilitet.” (Herdabrevet s. 48)

Cullbergs herdabrev är tvärt emot vad som hävdades då, en modig skrift som i klarspråk kritiserar det som pågår i samhället och i Europa 1940.

Cullberg drabbades av flera tunga sorger och svårigheter under sitt liv.
Ett av hans barn drabbades av en svår schizofreni vilket påverkade hela familjen. Sonen och psykiatrikern Johan Cullberg skriver om detta och om hur det var att leva i biskopsfamiljen. 

Når Cullberg närmade sig pensionstiden drabbades hans hustru av hjärntumör och dog hastigt.
Porträtten av biskopar målas oftast när tiden närmar sig för pension, kanske är det därför en sorgsen, hårt prövad änkeman vi ser på bilden? Eller läser jag in för mycket i konstnärens gestaltning i porträttet?

John Cullberg blev en av dem som hade mycket att komma med och var en skicklig debattör, när han debatterade med Tingsten skrev tidningarna att debatten blev oavgjord.

Han var också en av dem som satte störst spår i kyrkan för lång tid framåt när han var med och såg till att Stiftsgården i Rättvik kom till.
Det är en plats som har haft en enorm betydelse för människor i alla åldrar och särskilt ungdomar, för kyrkan och hela samhället.
Detta och mycket mer beskrivs detaljerat av biskop emeritus Jonas Jonsson i boken.

Boken ger en bild av en på flera sätt avgörande tid för kyrkan och Sverige, en tidsbild att ta vara på och lära av. Men här finns också nedslag i John Cullbergs religionsfilosofi som fortfarande kan inspirera och vidareutvecklas. Karin Johannesson skriver om detta.   

Jag får säkert återkomma till John Cullberg en annan dag.

Dagens böcker:
John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström.

Herdabrev till Västerås stift av John Cullberg, 1940. 

Biskop Cullberg på besök i den nyöppnade Gäddgårdsskolan i Arboga
lärarinnan heter Karin Eriksson 

Det dagliga brödet och livets bröd

En period i livet bakade jag allt bröd som vi åt i familjen.
Att baka bröd ger en bra känsla av att vara med i processen med att ha något att äta. Processen från åkrarnas korn, böndernas arbete, mjölnarna och transportörerna och försäljarna. Mjölet på bakbordet kommer ur jordens bördighet och en lång rad människors arbete. Där är jag med när jag bakar. Sedan kan jag krydda och välja olika sorters mjöl och kanske lite kli och groddar.
För att inte tala om doften i köket av nybakat bröd.

Brödet, det dagliga brödet är en bild för det mest nödvändiga i livet, det som ger oss näring och kraft att orka och leva så bra som möjligt för oss själva och för andra. När Luther talar om det dagliga brödet blir det en lång lista: "Allt det som hör till livets nödtorft, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och penningar, god maka, goda barn, gott tjänstefolk, god och trogen överhet, god styrelse, god och tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mera sådant."

I hans gamla och patriarkala ord från medeltiden finns en medvetenhet om att allt är givet till oss människor. Jag gillar det där- "och mera sådant". Han vill säga att i den lilla bönen - vårt dagliga bröd ge oss idag / ge oss idag det bröd vi behöver - så är det allt detta eller helt enkelt ett gott liv vi ber om. Ett liv där vi är fria att leva och älska. 

Livets bröd handlar söndagen om, det är Jesus som säger "Jag är livets bröd". Det vi verkligen behöver på ett djupare plan i livet kommer från Jesus. Allt det Luther radade upp, plus ett sammanhang där vi får vara en del. Att vara älskad som vi är. Att få förtroende att vara med i arbetet för att så många människor som möjligt på jorden ska få del av det dagliga brödet. 

Och löftet som ger hopp vad som än kan hända:
Jesus säger: "Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet." (från Johannes evangelium kap 6)

Ätandet är en bild av gemenskapen, den som vi firar och gestaltar i nattvardens måltid. Att ta emot kärlek som ges oss med öppen hand, våga säga ja och leva som de vi är. 

Älskade människor och då och då den som bakar och delar bröd.

 

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Kampen mot ondskan i krigens tid och Guds mission

Missiler regnar över Ukraina och drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, ryska angriparen visar upp en enorm likgiltighet för människoliv. Krigstid blir ofta till en tid då människovärdet förminskas och grymheter växer, en avhumanisering sker och våldskultur ökar.

Nya våldsdåd sker också varje dag i vårt land, idag talas det om domar när ungdomar får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och igår skedde mord och skjutning mot Jehovas vittnen i Hamburg. 

Och klimatkrisen hamnar vid sidan av när politiken handlar om elstöd och billigare bränsle...

Är det så att ondskan råder över världen som vissa menar?  

Nej, så tänker inte jag, alla de händelser och handlingar som gör människor illa är trots allt undantag och avvikelser från det vanliga. Varje dag ger människor varandra omsorg och omvårdnad, vänskap och kärlek. Det är vad vi gör för varandra, det vi vill att andra ska göra för oss det gör vi för dem. 

Eller tycker du att jag är för optimistisk och ser bort från allt det svåra? Ett argument kan vara att våldsdåden fortfarande är med på nyhetsprogrammen, de är något som avviker, något anmärkningsvärt.  De vardagliga tjänsterna vi gör varandra dyker sällan upp på Rapport. 

Men det betyder inte att vi ska blunda för allt det negativa som gör andra och oss själva illa. Det ska förstås motverkas så mycket det går, men kanske inte på alla sätt. 
Våld föder våld och är inte lösning på problem. Bara när det gäller att skydda liv och människor menar jag att våld kan användas, men då andra sätt har testats först. 

Hur ska vi göra? Hur ska vi stå emot ondskan i oss själva och i andra?

När kyrkan verkar för en bättre värld så kallas det mission. Mission handlar om att arbeta för en mänskligare värld, traditionellt har det gjorts på tre sätt som kan ses i missionsstationernas tre hus. Kyrkan och skolan och sjukhuset. Att ge människor mening och livsinnehåll, kunskaper av alla slag och vård för hälsa kunde ses som stöd till kropp, själ och ande. Hela människans välfärd alltså.

Redan 1951 hölls en konferens i staden Willingen, i dåtida Västtyskland. Kyrkor samlades för att diskutera hur de skulle göra och tänka om mission i en ny tid. Det handlade mycket om hur de skulle förhålla sig till samhället.
Utifrån samtalet vid konferensen kom kyrkorna fram till ett nytt sätt att tänka som skulle få en enorm betydelse. Tankarna utvecklades genom tiden. 

Man brukar använda ordet Missio Dei eller Guds mission för att beskriva det nya sättet för kyrkorna att se på sin uppgift i världen. Den som är att arbeta för det goda och föra kampen mot ondskan.

Tidigare hade man tänkt att det var kyrkorna så att säga på egen hand skulle sprida tron och arbeta för en mänskligare värld. Det fanns tankar om att bara genom kyrkorna kunde Gud verka och det fanns en stark betoning av omvändelse och dop av icke-kristna. Hur viktigt än en god befriande tro är så behöver flera perspektiv finnas med.

Och insikten att Gud inte är beroende av kyrkan, men kyrkan kan vara med i Guds mission. Att Gud själv ständigt agerar i världen. Kyrkan och den enskilda individen bär inte uppdraget på sina axlar men var och en kan ansluta sig till Guds mission och delta i den.

Målet för det vi kallar mission är inte att nya kyrkor ska bildas utan att Guds rike ska byggas på jorden, det vill säga att fred, rättvisa och befrielse ska ökas på alla nivåer. 
Kyrkan är inte längre missionens mål. 
Bilden av Gud vidgas, Gud är skapare, befriare och livgivare. Och det betyder att Gud är en agerande aktiv Gud som bejakar livet och strävar till försoning och kärlek i hela skapelsen.

Mission är alltså Guds verk alltifrån skapelsen och kyrkan är ett av många verktyg Gud använder.
Då förändras synen på kyrkans roll. Gud verkar i både värld och kyrka och kyrkans uppdrag är att med de särskilda gåvor hon har fått delta i det Gud gör i världen. 

Guds Ande verkar där livet bejakas och segrar – ”befrielse för de förtryckta folken, helande och försoning av söndertrasade samhällen och upprättelse av hela skapelsen.” 

Tolkad på detta inklusiva sätt öppnar missio Dei också för dialog mellan religionerna och för samverkan med alla som vill arbeta för fred och rättvisa och motverka klimatkrisen och förtryck på alla plan.

Kampen mot ondskan är då att slå sig ihop med alla andra som vill det goda, tillsammans hitta sätt att motverka våld och förminskande av människors liv.

Det är att finnas med i Guds mission.
Gud som vill alla väl och kämpar mot ondskan, men med liv, hopp och kärlek. 

Lästips: Veronica Melander: Milstolpar i hundra års missionsteologi.

Tillsammans för livet - dokument från Sveriges kristna råd om mission i världen. 

Sveriges kristna råd: vad är mission?

Svenska missionsrådets hemsida

Teckentolken tecknar ordet Gud

Internationella kvinnodagen och kyrkan

Internationella kvinnodagen är en av dessa dagar som inte skulle behövas men som ändå behövs mer än någonsin, kvinnors rättigheter respekteras inte alls på de flesta platser runt vår jord, frågan är om det går åt rätt håll eller kanske tvärtom?

Kyrkans roll för kvinnors rättigheter är mer positiv än de flesta tror, men det är en väldigt blandad historia som möter om vi sätter oss in i vad som har skett.

Låt mig nu ta fram några positiva exempel:
Jesus själv mötte och samtalade med kvinnor på ett sätt som inte var vanligt eller accepterat då, han lyfte fram kvinnor som exempel och använde kvinnliga bilder för Gud. Sammantaget var det ett starkt uppvärderande av kvinnor.
Forskare hävdar att kretsen av lärjungar inte alls var så manlig som det kan verka i vissa bibeltexter och de talar om kvinnliga apostlar.

Bland de första kristna var kvinnor högt värderade och hade ledande roller. Det var rika kvinnor som öppnade sina hem och andra som var med och spred budskapet.
Men sedan kom ett bakslag där männen tog över ledningen, som det var i den omgivande kulturen. Lilian Portefaix har skrivit om detta i sin bok Sisters rejoice.

Trots bakslaget och långa perioder av manlig dominans i ledarskapet så är kyrkans historia i stora delar en kvinnornas historia.
Många, kanske en majoritet av aktiva i våra kyrkor har varit kvinnor, kvinnor har burit församlingsgemenskaper på många sätt, och det finns många exempel på viktiga och betydelsefulla kvinnliga författare och diktare i kyrkornas värld.

Från 1950-talet kunde vi äntligen ha kvinnor som präster i Svenska kyrkan och nu har vi flera kvinnor än män som präster. Verkligen en positiv utveckling men jag hoppas att det ska finnas både kvinnor och män på alla poster i vår kyrka, vi kompletterar varandra som jag ser det.   

I missionens historia finns en lång rad av starka och engagerade kvinnor. Både bland dem som reste ut i världen och dem som samlade in pengar.
Kvinnor var lärare i missionsskolorna, och skötte mycket av sjukvården. De var mycket betydelsefulla aktiva medlevande och i vissa samfund predikanter och missionärer där det fungerade kulturellt. Även när det var svårt att vara ledande på hemmaplan kunde kvinnor finna utrymme att leva ut sin tro i andra delar av världen. 

Birgitta Larsson doktorerade på att se närmare på kvinnors villkor under missionsperioden i Tanzania, hennes bok med titeln "Conversion to Greater Freedom?" är mycket intressant läsning.

Några av slutsatserna i hennes bok ser ut så här:

I den strikt mansdominerade kulturen i Tanzania öppnade missionen möjligheter för de lokala kvinnor nå en högre grad av självständighet.
Några exempel är de här:
De katolska missionsstationerna blev en tillflykt för kvinnor som råkat illa ut. De som hade förkastats av sina män eller som inte kunde föda barn med mera. 
Det kristna budskapet om mäns och kvinnors lika värde förändrade mycket. Det vanliga månggiftet förändrades till mer monogami vilket höjde kvinnans status. 

En viktig del av missionerna är som alltid utbildning, och där fick även kvinnor del av praktiska och teoretiska kunskaper. Något som öppnade vägen för yrkesval och försörjning.

  

Många kvinnor hittade en god andlighet och vägar till en större frihet genom missionerna. 

Slutsatsen är att aktiva och medvetna kvinnor blev till subjekt i sina liv och i kyrkan.

Och att de använde sig av den sociala och religiösa förändringen i landet för att nå ökad värdighet och frihet.

Lästipset 
Birgitta Larsson; "Conversion to Greater Freedom? Women, Church and Social Change in North-Western Tanzania under Colonial Rule" 1991

Klas Lundström, Kajsa Ahlstrand m.fl Svensk mission - och kyrkorna som växt fram 2021

Konfirmation på gång vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

När antingen eller blir både ock...

En kvinna kommer till Jesus med äkta dyrbar nardusbalsam... värd mer än 300 denarer, det är cirka en årslön det handlar om. Och hon häller ut alltihop! Häller det över Jesus huvud!
Obegripligt men på den tiden ett sätt att visa kärlek och värdera en människa så högt det bara går. 
Inte så konstigt att vissa blev arga och inte utan skäl menar att det hade kunnat hjälpa många fattiga människor. 

Och de grälar på kvinnan. 

Men Jesus tar kvinnan i försvar på ett sätt som ställer en fråga till alla dem som grälar: 

-vad gör du själv för de fattiga?

Att det finns fattiga i världen vet vi alla och kanske gör många av oss något för dem, skänker gåvor, skickar pengar, stöttar bra projekt som till exempel dem ACT Svenska kyrkan gör eller handlar Fairtrade. Men vi behöver klara oss själva också, leva så gott som möjligt och visa vår kärlek till varandra. 

Jesus försvarar kvinnan och oss alla som vill visa kärlek till någon, men utan att ställa det emot hjälpen till de fattiga. De kan vi stötta varje dag.

Det är ett vanligt sätt i debatten att sätta saker mot varandra, säkert har du hört det. Invandrare mot äldrevård, bistånd mot sjukvård osv. Saken är att det sättet att tänka leder oss fel, äldre får inte en bättre vård om invandringen minskar. Tvärtom så berikas livet av mångfald och det finns flera som kan tänka sig att arbeta inom vården i vårt land, och det vet vi verkligen att det behövs.
Att sätta de sakerna emot varandra är en förenkling som går så långt att det blir en lögn. 

Antingen eller blir till både ock i berättelsen från bibeln.
Och nog är det nästan alltid ett bättre sätt att tänka och göra?

Dirk Bouts konstverk Kristus i farisén Simons hus
(i parallellställena i evangelierna smörjs Jesu fötter)

Tack till podden Tolkning pågår som bland andra har gett inspiration till mig idag,
de finns på Facebook och där poddar finns.
De har ofta intressanta samtal och tankar inför söndagen. 

Söndagen texter på 2a söndagen i fastan