Skärtorsdag utan nattvard

Jesus skapar en mötesplats och en handling, och det är om den han säger
"Gör detta till minne av mig".

Han skapar inte någon filosofi eller lära, inga högt flygande teorier eller detaljerade handlingssätt med regelsamlingar och bud.

Han lämnar inte efter sig ett arv av egendomar eller rikedomar, inga arvingar eller barn.
Men han lämnar en handling och en mötesplats som talar tydligt i sig själv.
Det delade brödets handling.

Det är vad nattvarden handlar om. En enkel mötesplats där var och en som vill får vara med. Där både brödet och vinet delas av alla.

Jag är stolt över vår kyrkas öppna nattvardsbord, för det är när nattvarden är öppen som den verkligen visar på hur Jesus var som jag uppfattar honom i de bibliska berättelserna.

Kärleksfull men också tydlig och sträng ibland, men vreden han har riktar sig mot dem som har makt över andra och genom sin makt förminskar eller förstör deras liv.

Den öppna mötesplatsen, brödet som delas lika av alla som vill ta emot det är också en bild av hur vi skulle leva våra liv på jorden om vi skulle få det bra. Öppenhet och delande.
Och i den finns också respekt för varann och omsorg om våra medmänniskor.

Genom att mötesplatsen påminner om vem Jesus var och vad han visade oss om Gud så finns alltid den aspekten i nattvarden - minnesmåltiden och utmaningen av hur livet levs av oss själva och andra.

Men vår tro går ett steg längre, den vill hävda att vi i nattvarden också möter levande närvarande Gud. Att livets ursprung och mål möter oss personligen i en verklig närvaro och ger oss del av allt gott och sant.

Att nattvarden bär med sig förlåtelse, upprättelse och välsignelse, att det är en måltid som ger mod och kraft och hjälper oss att ana Guds kärlek som ständigt strömmar emot oss.

Svårt att begripa och förstå förstås och ett mysterium att leva med och öva sig att förstå och ta till sig gradvis och sakta. Men inte så svårt att börja förstå när vi märker att också du och jag får vara med och vi får del av brödet och vinet.

Men vad händer då när kyrkan gör paus? När kyrkan ställer in nattvardsfirandet till och med på skärtorsdagen som ju var den dag då nattvarden instiftades av Jesus.
Och när kyrkan ställer om och slutar att fira gudstjänster med fysiskt närvarande människor som det görs på många platser.

Guds närvaro är inte beroende av kyrkan eller av att vi möts.
Det är inte Gud som behöver gudstjänster eller nattvardsfiranden.
Det är vi själva.
Nu en tid får vi klara oss själva.

Visst finns det hur mycket gudstjänster och andakter som helst på nätet (se min förra bloggpost t.ex) och på radio och TV. Och de är en bra hjälp.

Gemenskapen i kyrkan och kring nattvardsborden är bland det viktigaste som kyrkan gör, kanske det mest viktiga enligt många vid sidan av hjälpverksamhet och internationellt arbete.

Men nu kommer människors hälsa först.

Kanske kan vi också tänka så här - vi blir påminda om att det är upp till oss själva, vårt eget ansvar om vi vill leva med Gud och låta tron vara betydelsefull i våra liv.
Det är det ju alltid.

Kyrkan är till att vara ett stöd till var och en av oss som vill, en hjälp att leva.
Kyrkan ger oss med sina gudstjänster och nattvardsbord påminnelser och näring till tron.
Möjligheten till gemenskap med Gud och varandra.
Chansen att fira och festa, att ta vara på livets stora tillfällen och en plats för glädje och sorg.

Men Guds kärlek är inte beroende av kyrkan eller våra gudstjänster och nattvardsfiranden.
Guds kärlek strömmar ständigt till oss, ger oss liv och allt gott.
Gud går alltid med.
Varje dag under hela våra liv.
Med eller utan kyrka. 

En dag kan vi duka upp nattvardsbordet igen och samlas, dela både vin och bröd. Fira och mötas. Påminna varandra att så här är det att leva gott.
Så vill Gud att vi ska leva.
Öppet och delande.

Biskop Mikael Mogren firar nattvard i Västerås domkyrka vid stiftskonfirmanddagen förra året