Från avskurenhet till återkoppling - om att leva i ljuset av påsken

Det har varit mycket nu ett tag, det är som om de här tiderna med Corona-viruset tar väldigt mycket energi och gör det svårare att fokusera på annat.

För många är det väldigt svårt att inte ha så mycket kontakt som man vill med vänner och släktingar, särskilt med den äldre generationen som ju ska skyddas så långt det bara går från viruset. Det kan kännas som vi blir avskurna från varandra och isolerade.
En av de svåraste känslorna som finns för många av oss. Det är tur att det finns telefoner och alla olika möjligheter till kontakt via internet.

Bloggen här har vilat sig några dagar sedan påsk.
Det kanske inte är så dumt att ge sig tid till att smälta och reflektera över påskens händelser i tystnad och eftertänksamhet.

I teologiernas och kyrkornas värld har det tänkts och skrivits och formulerats mycket kring vad påsken innebär för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till. Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn. Orden blir tunna och fattiga. Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda beskrivs i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty liksom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" skriver Paulus (i Första Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom Adam. Människan som ville sätta sig själv i Guds ställe, som det berättas i Första Moseboken.
Döden är mer som en oundviklig konsekvens av handlandet än ett straff.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet blir konsekvensen av att människan gör sig till Gud att döden får makten över oss. Vi har inte kraft att själva stå emot döden. När vi lämnar bakom oss den enda hjälpen som finns står vi så att säga där vi själva ställer oss.
Ensamma, avskurna, bortvända från livets källa. Vända till döden.

Påsken händelser visar hur Gud gör sig till människa och övervinner dödens makt.
Det är en berättelse om en kärlek som gör allt för att återknyta kontakten.
Om Gud som går in och delar vår situation på alla möjliga sätt. Längst ner i det svåraste av allt. Det är berättelsen om korset som visar på en kärlek som aldrig tar slut och som är nära oss var vi än är.

Gud återkopplar kontakten med oss genom att gå med oss längst in i mörkret. Även fast vi själva flyr från den som ger oss livet, ger Gud inte upp om oss, aldrig någonsin.
Jesus är i själva gudsövergivenheten när han dödas på korset.

Men påsken visar att Kärleken inte kunde besegras av döden. Gud visar sin kraft som ger oss hopp. Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss. Att det finns ett evighetsliv.
Att Gud är nära, att vi inte är avskurna utan har tillgång till livets källa. 
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.

Fortfarande finns ondska och död omkring oss, men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv. Dödens verkliga makt är bruten genom en människa som levde helt och hållet kärleksfullt.

Som bröt igenom all avskurenhet och tomhet med kärlek, värme och liv.