Aleppo och krigets offer

Det har varit mycket på nyhetssändningarna idag från Aleppo. Äntligen har evakueringarna kommit igång ur staden där strider och bombningar har pågått i flera veckor, men det varnas för nya massakrer.

Bilder från staden Aleppo visar ruin-landskap och obeskrivligt krossade hus som t.ex. den här gatan:

Hur kan någon överhuvudtaget överleva bombattackerna, och leva vidare bland ruiner och i total misär? Allt som tillhör det bekväma livet som vi ser som en självklarhet saknas.
Många går under och dör, de svagaste, barn, gamla sjuka, de som har otur att vara på fel plats vid fel tidpunkt, just när en bomb faller eller ett hus rasar samman. Eller när en blodtörstig grupp beväpnade mördare kommer förbi just deras hus.

Det är en mardröm som blivit verklighet. Krigets verklighet som de flesta hoppas vi aldrig ska behöva vara med om.
Ändå överlever några och livet går vidare. Men fattigare.

Krigen tar livet av människor, och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.
Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden.
Precis som vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra. Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla. Från mänskligheten.
Kanske ett av de barn som drunknar på Medelhavet var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Människor försvinner och det saknas så mycket, allt de var och allt det de kunde ha gjort.

Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.