Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Förundran en början

Tänk dig att komma ut en stjärnklar natt, hitta en plats där det är mörkt och där du kan se den enorma mängden av stjärnor breda ut sig ... kanske grips du av storheten eller av känslan av att det är osäkert vad som är upp eller ned? 

Eller känner du dig liten? 

Den enorma ofattbara storheten i universum går nog inte att fånga in med tanke eller känsla, miljontals stjärnor där ljuset varit på väg i hundratals år för att komma hit och bli synbart för ditt öga.

Vi människor är små i relation till storheten i universum, men ändå är det stort att vara människa.
Själva livets gåva som är svårt att tala om, erfarenheten av att leva, vi vet hur det känns men inte är det lätt att beskriva det i ord. 

Har du som har barn varit med om hur det går till när ett barn upptäcker tillvaron steg för steg med alla sina sinnen? Häpnad och gråt, glädje och förundran. 

Kanske kan du och jag någon gång erfara just den känslan av förundran? För vissa när vi är ute i en skog och tar in livets mångfald, vid en sjö där himlen speglar sig. För andra kanske i nära gemenskap med någon älskad eller vänskap. Eller nu när våren håller på att bryta ut med så mycket livskraft att man häpnar.

Tag en liten stund och tänk efter, när upplevde du förundran eller kanske bara tyckte det var fint och skönt senast? i naturen eller där du var just då.
Om du vill, lyssna på Lalehs fina sång här nedanför på sidan, sången En stund på jorden.

"Jag lade mig på marken och tackade himlen...
 Hur underbart var det, jag var nära"sjunger hon.

Tänk nu att allt det här är hotat, redan har mycket förstörts, djur har utrotats, miljöer är obeboeliga, bomber faller och utplånar allt det förunderliga varje dag. 

Hur kan vi stå ut? All sorg och smärta och vrede, vad ska vi göra med den?

Guds värld håller på att förstöras.

Som tur är pågår arbete för det goda också, människor skickar förnödenheter till de svältande. Andra sliter för att minska koldioxidutsläppen på många olika sätt. 

Låt sorgen och vreden bli till handling, kom med och gör det du kan, du är välkommen!

Kom med och försök påverka dem som har makten i stat och företag att värna om Guds sköna skapelse, vår jord som kan få oss att förundras. 

Det är inte försent att göra det vi kan, att minska förstörelsen. 

Och ta vara på det häpnadsväckande sköna i Guds skapelse.

 

Lästips

Stefan Edman: Förundran, Jordens sång mfl

Biskopsbrevet om klimatet

Bibelord: Psaltaren 8 och 104

Men är det en klimatkris eller inte?

Just nu pågår samtal och debatt inom Svenska kyrkan som handlar om hur kyrkan ska förhålla sig till klimatkrisen. Biskop Tyrberg i Lund menar att det finns andra saker som är minst lika viktiga som klimatet som behöver avgöra hur kyrkan agerar.

Han är inte ensam, nyligen har flera personer jag mött lyft fram andra saker som minst lika viktiga som klimatet för kyrkan att ta i.
Ett exempel är de mer evangelikala som menar att predikande av evangeliet alltid kommer före alla andra frågor, men som tolkar det att endast tala med ord.
Som jag ser det visar kyrkans sätt att vara och bemöta människor minst lika mycket på vad vi tror på som våra ord.
Andra menar att till exempel konfirmandverksamhet är viktigare än klimatet och ordnar flygresor för konfirmanderna. Då kommer flera ungdomar med och får chansen att upptäcka tron.
Det finns flera exempel och andra som ser saken på ett helt annat sätt. 

I en kommentar till ett svar i Kyrkans tidning citeras biskopen så här:
"vi kan inte enbart fokusera på att rädda klimatet, vi måste också kunna arbeta mot polarisering, fattigdom, krig och destruktiva konsekvenser av teknik. Då behövs möten med människor, som inte går att ersätta med zoom."

Möten mellan människor behövs och är en viktig del av vårt arbete som kyrka, där håller jag med biskopen, men kanske finns det en annan fråga som vi inte är överens om.
Nämligen synen på hur läget verkligen är med klimatet. 

Om biskoparna hade rätt när de 2019 talade om att vi befinner oss i ett klimatnödläge så är det en fråga som blir mycket viktigare än mycket annat. 
Om det verkligen rör sig om mänsklighetens överlevnad, om djurarter som utrotas och planetära gränser som överträds (till exempel biologisk mångfald, markanvändning och vattenresurser, användande av kemiska substanser och problemen med kväve och fosforanvändning) och som hotar livet på jorden som vi känner det. 

Då behöver kyrkan och hela samhället göra nya prioriteringar, då handlar det om den enorma omställning som så många talar om. Inte minst FN, EU och Svenska kyrkans egen färdplan för klimatet.

Det är lite som det kända citatet av Tage Danielsson om freden:
“Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den.” 

Om vi är så illa ute behöver vi ta itu med det, annars finns det inget att ta itu med alls. 

Hur ska vi då veta om vi befinner oss i en katastrofal situation där så mycket som möjligt behöver handla om klimatkrisen?

Frågan är om vi kan lita på experterna och forskarna, FNs klimatpanel IPCC? Kan vi lita på våra egna intryck när vi ser skyfall och översvämningar, extremt väder som rekord både  i kyla och värme? Kan vi lita på en stor vetenskaplig konsensus, eller inte?

Flera av de forskare jag har studerat har sagt att det finns en hög grad av osäkerhet av vad klimatförändringarna kommer att leda till, det kan bli bättre men också mycket sämre, de gör prognoser och testar modeller. De gör kvalificerade och vetenskapligt underbyggda gissningar. 

Kanske kommer vi inte längre än så, det mänskliga vetandet har sina gränser. En fråga kan då vara om vi är villiga att ta risken? 

Två av de väntade effekterna handlar om livsmedelssäkerhet och människors hälsa, båda hotas av förändringarna, vid sidan av utrotning av djurarter och förstörd miljö.

Det finns mycket som är viktigt att göra i samhället och kyrkan, och i det här läget behöver vi göra flera saker samtidigt.
Möten och resor är viktiga när de är välmotiverade och noga planerade, men om vi nu låter klimatkrisen sjunka ner i prioriteringslistan då gör vi varken rätt saker eller gör saker på rätt sätt.

Jag bad en AI-assistent göra en bild av klimatkrisen, så här blev resultatet:

Skapelseteologi 3: Luther och skapelsen

Reformatorn och teologen Martin Luther (som levde 1483-1546) är inte obekant för dig som följer min blogg. Men något som jag inte varit inne på hittills är hans syn på skapelsen eller naturen.

I reformationens tid stod Luther i ett arbete att lära ut grundtankarna i det som skulle bli en ny protestantisk kyrka, hans grundtes om rättfärdiggörelsen genom tro behövde förankras i en hel teologisk helhetssyn.

I det läget skriver Luther den lilla och den stora katekesen, den lilla som en pedagogisk lärobok för
alla kristna i församlingarna och den stora till dem som skulle predika.
Den lilla katekesen innehåller frågor och svar som kunde läras in tillsammans med bibelord, bilder och sånger och blev till ett för den tiden mycket fint och utarbetat pedagogiskt hjälpmedel.

När Martin Luther ska skriva sin förklaring till första trosartikeln som handlar om Gud som skaparen blir det till en text som inte är en teori eller filosofi. Det blir istället något som handlar om oss själva, människorna och om livet som en gåva.
Så här står det i lilla katekesen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”.
Vad betyder det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv;
att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar;
att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. 

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.
Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.
Det är visst och sant.

(Luthers lilla katekes i en ny översättning av Carl-Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster)

Skapelsen eller naturen ses först och främst som något gott.
Något som är är värt att tacka och lova för. 

Och Gud är skaparen till allt.
Allt är gåva från Gud och särskilt själva livet. Och det ses som en nåd vilket visas i
orden om att det skänks ”utan att jag förtjänar det”.

Berättelsen om skapelsen flyttas från ett principiellt resonemang och teorier till en existentiell nivå
där det handlar om individens eget liv och relationer. Det är det egna personliga jaget som finns till
på grund av en kärleksfull faders godhet.
Men det stannar inte vid jaget utan går vidare till ”alla varelser”.

Den amerikanske lutherforskaren Jordan B Cooper skriver i en artikel att Luthers syn på skapelsen är relationell.
Gud skapar människorna i relation till sig själv och placerar henne mitt i den skapade världen där en mängd olika relationer finns. Till familj och grannar, men också till jorden, plantorna och djuren. Och i relation till sig själv.

Allt ges till människorna som gåva, först av Gud i skapelseverket och ifrån det som jorden ger av växt och liv och sedan genom det egna arbetet och andra människors arbete.
Också det mänskliga arbetet är Guds verk menar Luther, den fördolde guden leder oss nämligen till att göra gott för varandra. Vårt arbete för människan och naturen är Guds verk. Och det betyder att skapelsen pågår, både genom Guds handlande och vårt eget arbete.
Gud håller oss och skapelsen vid liv.

Människans roll i skapelsen fångas in i de korta men innehållsrika orden ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud”.
Att tjäna och lyda Gud är att vara goda förvaltare av Guds skapelse och tjäna sin nästa. Ibland kallas det vår kallelse och handlar om att ta livet och skapelsen på allvar. 

Idag behöver vi en ny reformation skriver Lisa E Dahill i boken ECO-Reformation: Grace and Hope for a Planet in Peril. 

Nämligen en "Eco-reformation".
Det innebär ett nytt sätt att se på vår tro och våra värderingar i en tid då livet som vi känner det är hotat på jorden.

Idag är det andra hot mot mänskligheten och de kristna som råder än det var på Luthers tid:Då handlade det om ett ekonomiskt utnyttjande av de troende (avlatsbreven) och en gärningslära som ledde till en förlamande rädsla som kunde utnyttjas av makthavare. En ny syn på Gud befriade människor till sinnesro och handlingskraft.

Idag står vi inför klimathotet och behöver nya tankar, nya berättelser och handlingsmönster.  Och det är redan på gång, fortsättning följer

Martin Luther, konstnärligt skildrad