Jul jul, strålande eller strilande jul

Julveckan är här.

Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.

En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.

Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?

Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza. 

(Bild från helapingsten.com)

Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?

Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld. 

Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar. 

Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
 
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet. 
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.

Tredje advent; om omvändelse i krisernas tid

Hoppas att du inte är stressad inför julen? Många stressar den sista veckan och de sista dagarna före jul.
Håller du på med förberedelser när julen börjar närma sig och tredje advent redan är här på söndag?

Det är så mycket som ska vara i ordning och finnas på plats när den stora dagen kommer.
Just då, på julafton ska det vara klart, välstädat, maten lagad, presenterna inslagna och glöggen uppvärmd. Eller kanske är du bland dem som tar det lite lugnare och låter det vara lite mindre perfekt? 

Vad är det bästa sättet att förbereda sig på för julen?  Kanske beror det på vad det är vi firar? Visst är famijen och gemenskapen viktig, granen och presenterna, men det är ju något mer. 

Den bibliska gestalten Johannes döparen dyker upp i texterna på tredje söndagen i advent, han är en kärv typ som kommer med krav och moral, här kan du läsa mer om honom på min blogg.

Hans modell för att förbereda sig är att mycket praktiskt göra en insats för sin medmänniska, ur hans synvinkel är det viktigt att vara förberedd genom att se till att en själv har röjt bort saker som kan skilja en människa från Gud.

När kärleken kommer fungerar det inte att vara helt inriktad på hat, våld eller egot. 

Det behövs ett mått av öppenhet för att kunna ta emot värme, mod, ljus och kärlek.
För Johannes så innebär det att människor behöver omvända sig. Och han talar om att bereda vägen för den som kommer. För julens barn som snart ska födas.

Omvändelse är inte något vi talar om så ofta. Omvändelse är att stanna upp och reflektera, tänka igenom hur vi lever våra liv. Och om vi ser oss själva på en väg som som går åt fel håll, helt enkelt vända sig åt ett annat håll och börja gå åt ett håll som är bättre. Att förändra hur vi gör och lever på olika sätt. 

I kyrkan och bibeln finns en modell för att utvärdera sitt liv med jämna mellanrum, reflektera och justera riktningen. I kyrkan kallas det syndabekännelse, förlåtelse och upprättelse. Trots att det kallas syndabekännelse så är det en reflektion över hur vi använder våra liv på både gott och ont som det handlar om. Luther talade om den dagliga omvändelsen, han var ju ganska fokuserad på att leva sitt liv så gott som möjligt. 

Allt det här är inte att någon annan dömer oss eller kommer med pekpinnar, utan det är en möjlighet för en själv att börja om på nytt varje dag. Det en chans att ta emot förlåtelse som hjälper oss att lämna det som blivit fel bakom oss. Att lämna det som är skadligt för oss själva och andra och skapelsen bakom oss och göra ett nytt försök att leva mer kärleksfullt på alla plan.
Vi lyckas inte alltid men då finns det nya möjligheter igen och igen.

COP28 - den stora klimatkonferensen har just avslutats och ett nytt dokument har formulerats, vissa är besvikna och andra glada, några steg togs ändå även om det behövs mycket mer.

 

När vi tänker på klimatkrisen kan vi inse att vi står i en tid då vi alla kommer att påverkas av stora förändringar. Både genom omställningen av våra samhällen till mer miljövänliga och hållbara tekniker och de förändringar som behövs för att skydda oss från konsekvenserna av klimatkrisen som redan drabbar oss.

Vi lever i en tid när det behövs omvändelse. Förändring av hur vi alla lever i vardagen, förändring för livets skull på den här planeten och de som kommer efter oss. 

Men det behöver inte bli en omvändelse som gör oss ännu mer stressade än vi redan är, kanske till och med tvärtom.

Att ta emot kärlek, ta emot julens barn, Jesus som föds i den största enkelhet kanske firas bäst på ett enklare sätt. Ett mer miljövänligt sätt med mindre saker och konsumtion, 

med mer gemenskap och i lugn och ro.

Johannes döparen, skulptur från Torpa kyrka

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".