Ett meningslöst liv? på väg till Advent

Samtidigt som Advent närmar sig var vi präster samlade till fortbildningsdagar i Rättvik. Det gäller att försöka följa med på många olika sätt när en arbetar som präst. 

Bland annat så är det viktigt att ha lite koll på hur de människor har det som lever där vi arbetar, i vår del av världen och landet. En föreläsare berättade att det finns en ökande känsla av meningslöshet i vårt land. 

Den grupp i Sverige där flest upplever att livet inte har någon mening är unga män mellan 15-25 år. Ännu så länge är det omkring 20 procent och det är ju skönt att majoriteten ändå kan känna att livet är meningsfullt, men det är en stigande andel som upplever meningsförlust enligt forskarna.

Det är många olika faktorer som spelar in när livskänslan förändras i ett folk. En stor anledning är förstås klimatkrisen, insikten om att livet är hotat på planeten jorden och oro, finns det en framtid här?
Men det är också många andra faktorer som spelar in. Jag tänker att en av de viktigaste är att unga inte har fått del av tro och tillit, och kyrkans sammanhang av gemenskap och hoppfull livssyn.

Många hittar sådant som gör livet meningsfullt på olika ställen. I familjen, vännerna, relationer, sammanhang i idrott och partier, nöjen och konsumtion.

Vissa menar att det finns en slags livshållning för vissa i vårt välfärdsland där det är att konsumera som ger livet mening, det kan vara exklusiva märkesvaror, goda maträtter eller drycker eller lite vad som helst. När jag växte upp fanns det många som hade som helgens nöje och innehåll att åka till IKEA eller andra stora varuhus. Att handla i meningen köpa var en viktig del av livet, något som gjorde livet meningsfullt.

Med klimatkrisen blir det allt mer klart att vi behöver konsumera mindre, det är cirkulär ekonomi som gäller, laga och köpa second hand, loppisar lockar. 

Men vad händer då med känslan av livsmening som är konsumtion? Den håller inte och var finns då livets mening?

För dem som är engagerade i miljön och i olika andra saker så har det visat sig att hopplösheten tappar sitt grepp om människor när vi agerar för det som är viktigt.
Vi orkar se mörkret lite bättre när vi tillsammans med andra gör något, det kan vara lite, som att sortera sina sopor, eller stötta en medmänniska som är ensam eller behöver lite hjälp eller sällskap.   

Förtvivlan verkar släppa taget en aning, det är som att tända ett litet ljus i mörkret, och det finns inget som ger mera känsla av mening än att göra gott för en medmänniska. 

Det räddar ju inte klimatet men kan vara första steget i att börja ta itu med allt som behöver göras. Och det är inte det sämsta. 

Låt oss tända våra adventsljus till helgen och fira fredens furste, mannen på åsnan som visar på en annan väg än konsumism och förtvivlan. 

Och sjung gärna med i de fina adventssångerna. 

Översvämningarna och klimatkrisen, varför händer så lite?

I början av september i år drabbades Västerås av en rejäl översvämning. Vattnet steg kraftigt och det var bara någon decimeter från att vattnet hade strömmat in i Stiftskansliets lokaler, där jag jobbar vissa dagar.

Krukmakeriet som ligger granne med stiftskansliet blev översvämmat, här kan du se bilder från Aftonbladet den dagen. Och det blev stora konsekvenser, tågen ställdes in, en fin restaurang där jag ätit många gånger blev förstörd och sommarstugor trasades sönder. 

Det var ovanligt kraftigt regn som orsakade översvämningen i Västerås skriver tidningarna. Och anledningen till de extrema vattenflödena? 

Ogynnsamma klimatbetingade faktorer kan vara orsaken tillsammans med de kraftiga regnen skrivs det på Västerås kommuns hemsida. Och det är en välkänd hypotes att klimatförändringarna för med sig extremväder åt olika håll. Väder eller oväder som ger stora konsekvenser på många olika platser runt jorden. 

Plötsligt kom det mycket nära, till och med oss i Västmanland och Mellansverige som är så tryggt och lugnt. Men det var en falsk trygghet.

Nu har Svenska kyrkan beslutat att fortsätta med en rejäl satsning på omställning för klimatet, den kallas Färdplan för klimatet, och nu går den andra etappen igång med nya mål för perioden 2024- 2027.

Jag kommer att berätta mer om det här på min blogg, idag vill jag dela en fundering med dig. 

De flesta av oss märker av klimatförändringarna, lite mer och mer när tiden går, som vi gjorde i Västerås, och vi ser ganska mycket av dem på nyheterna i olika medier. Ändå går det sakta med förändringarna som är nödvändiga. 

Översvämning vid Arbogaån 

Hur tänker du? Vad är det som gör att det händer så lite? Eller är min bild fel, kanske händer det ganska mycket? 

Vad hindrar oss från att förändra hur vi lever? Är det rädsla för förändringar, ekonomin? eller lättjan kanske? Eller vet vi inte vad vi ska göra? Behöver vi hjälpas åt för att tänka ut bra konkreta steg att ta?

Vad gör att industrin, som enligt uppgift släpper ut en tredjedel av all koldioxid i Sverige, inte gör mera för att ställa om? 

Vi behöver hjälpas åt, alla behövs i den stora omställning som kommer att krävas av oss alla om vi ska nå målen och minska skadeverkningarna så mycket som möjligt. 

Livet är hotat på vår planet och det har gått ganska långt, men det finns fortfarande möjligheter. Och tiden krymper. 

Hur tänker du?