På väg mot Hopp eller förtvivlan?

Går det att ha ett hopp, särskilt en dag som denna när vi firar Förintelsens minnesdag.
Krig och våld pågår oavbrutet, och det har visat sig att mördandet av människor fortsätter, även folkmord.
Klimatkrisen pågår och jag blir allt mer tveksam till om mänskligheten kommer att kunna klara av den i tid. 
Det hopp jag ändå har handlar inte så mycket om att människor ska klara av att förändra situationen utan det handlar om Gud. Men jag hoppas jag har fel när jag tappar hoppet om mänskligheten.

Jag hade ett minne av att Greta Thunberg talade om hopp i ett av sina tal och googlar runt.. till slut hittar jag en sida från 2018 på SVTs hemsida:
Greta citeras så här; "Jag tänker inte så mycket på hopp eller på vad som kan hända i framtiden, jag tänker att vi måste agera även om det inte finns hopp. Att inte ha hopp är ingen ursäkt för att inte agera. Hoppet kommer ju om man agerar."

Det är ju så med mycket i livet att allt för mycket grubblande eller tvekande ibland bara hindrar oss från att handla. Ibland behövs det handling, rakt på sak och utan tvekan, även om det är osäkert med resultatet.
Ändå är jag tveksam, behöver vi inte något hopp om än litet, om vi inte ska ge upp?

Ordet hopp kan betyda olika saker för olika människor, men hopp i kyrkan och bibelns sammanhang har en ganska tydlig betydelse och det är två saker jag vill lyfta från idag.

Hoppet ger handlingskraft och motivation. Missmodet och förtvivlan gör oss passiva och uppgivna, men det hopp tron ger oss gör oss fria att våga handla. Det är ett hopp som bärs av en framtidsbild av fred och rättvisa, ett gott liv för alla, ja ännu mer än så. Hoppet om en annan tillvaro där plåga och tårar inte ska finnas mera. Hoppet hjälper oss att våga agera, och då händer det saker, både med oss själva och vår omvärld. 

Hoppet grundas djupast sätt inte i oss själv utan i Guds kraft och löften.
Vårt kristna hopp grundas i tron på Jesu uppståndelse, att döden inte var den starkaste kraften utan Gud och Livet som vann.
Hoppet kommer till oss utifrån och kan därför inte tas bort genom mänskligt handlande, inte genom ondska eller våld. Tilliten till Guds kärlek ger hoppet.
Det är därför vi har en hel helg och söndag om att "Jesus är vårt hopp". 

En dag om hoppet som gör oss fria att leva och att agera.  

Ljuset vid Mälarens strand ger hopp om våren 

Några länkar:

Söndagens tema är "Jesus är vårt hopp" här hittar du texterna för söndagen. 

Och här hittar du tankar inför helgen på Svenska kyrkans hemsida, en präst skriver varje vecka

Poddar om tolkning av livet och tron i ljuset av kyrkoåret:

Nådens år

Tolkning pågår

Predikoverkstan (genomgång av söndagens evangelium på grundspråket)

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer 

Tro? Vad är tro och vad är inte tro?

"Tro, jag vill känna tro" sjöng Marie Fredriksson i en fin och omtyckt sång. 

Problemet är bara att tro inte är en känsla. 

Ingemar Hedenius hette en svensk filosof som på 50-talet drog igång en debatt om tro och vetande, med skarp logik kritiserade han tron så att många blev ateister i hans generation, han kritiserade tron som teori och försanthållande. 

Problemet är bara att tro inte är en teori. 

 Vi svenskar har fått vår bild av vad tro är på minst två sätt, menar David Thurfjell, i en bok, det är pingstvännernas karismatiska bönestunder tillsammans med en konservativ privatmoral, tron som kopplas ihop med frågan om du är frälst och helst ska kunna sätta en tid och datum för när du blev frälst.
Den andra delen av svenskarnas bild av vad tro är kommer från en strängt högkyrklig del av kyrkan, firandet av mässan på rätt sätt stod i centrum ofta tillsammans med ett sätt att leva som avviker från de flestas. Tänk svarta rockar och sträng blick, ofta med moralism i orden. (inte så konstigt då om de flesta svenskar knappast vill kalla sig kristna)

Problemet är bara att tro är inte pingstvänssurr eller att följa regler och moral.

Tro är att öppna den knutna handen, och ta emot. Ta emot den varma strömmen av kärlek som Gud vill ge dig. Att säga ja till att leva med Gud. 

Känslor av olika slag kommer sedan.
Teoretiserande och tolkningar av trons innehåll finns också med, men efteråt.
Regler och bud har att göra med hur du väljer att leva ditt liv, de kan tolkas på olika sätt, men det är inte de som är tro. Det finns olika sätt att utrycka tro, olika för att vi alla är olika, det kommer sedan.

När du vågar lita på att du är älskad och att Gud ser på dig med kärlek, och att Gud ser oss alla på samma sätt- då får det konsekvenser i hur vi lever tillsammans med varandra. Kanske öppnar vi handen också för varandra. Det är trons konsekvenser.

Tro är inte svårt, det kan finnas motstånd i oss på olika sätt och det kan ta tid att öva sig att se Gud och leva mer öppet. Men det är den mest naturliga saken i världen att säga ja till den som säger ja till dig. Som att ta emot kärleken från sin mamma när du är barn, när det är som det ska.

Tro är liv tillsammans med Gud, tillit och förtröstan.
Redan när du vill tro så har du tro så att det räcker.

Då kan du ta nästa steg. 

I psaltaren  uttrycks känslan och hoppet i livet med Gud:

Herre, du hjälper både människor och djur,
Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus. (Ur Psaltarens 36 psalm) 

Carl Milles: Guds hand (foto A Holmberg)

Nytt år och nya insikter

God fortsättning!
Det nya året har börjat och kommit en bit in i januari, det är dags att komma igång med bloggen igen. 

Under senaste tiden har jag gått en distanskurs i Missionsvetenskap vid EHS (Enskilda högskolan i Stockholm) Det var en grundläggande kurs och en mycket bra repetition för mig som läste en del missionsvetenskap under min utbildning i Uppsala på 80-talet, ja det ska vara 1980-talet. Då var det den aktuella befrielseteologin från Latinamerika som vi fördjupade oss i tillsammans med en hel del historia om mission och om Latinamerika. 

Vår biskop på den tiden var inte så förtjust, han ville att vi skulle läsa riktig kyrkohistoria och inte "kommunism i nåt u-land". Skönt att tiderna har förändrats sedan dess. Han var själv kyrkohistoriker förresten. 

Det som är spännande med missionsvetenskap är flera olika saker. I kyrkan som i Sverige i övrigt är det lätt att förlora utblicken och tro att vi lever i världens centrum. Att det vi har och gör är självklart och normalt och att världen i övrigt borde ta efter vårt exempel. Att våra dagliga bekymmer är större än de är. Missionsvetenskapen hjälper till att lyfta blicken och se ut över en värld av kyrkor som är annorlunda än vår egen, kyrkor som vi kan lära oss mycket av och som kan ge inspiration. Precis så fungerar mission i dag, det är dialog och ömsesidigt utbyte mellan jämlikar. 

I missionens historia finns helt andra bilder, det är eurocentrism och patriarkal hållning, det är några som kommer med sanningen till dem som inte har den,  en uppdelning i vi och dem, centrum och periferi. Om du har en aning om västerlandets historia känner du igen det, det är en del av vår egen historia av kolonialism. Men om vi lär sig lite mer ser vi att missionens historia är långt mer mångfaldig och komplex än schablonbilderna vill få oss att tro. 

Missionärerna kom till Latinamerika på samma båtar som conquistadorerna och kolonialisterna, de blev en del av makten, men ändå fanns det några som levde med urbefolkningen, några som stod upp mot de europeiska makthavarna som ville utnyttja befolkningen för att ta hem guld och rikedomar till Spanien och Portugal.
Så långt gick det att den orden som levde nära urbefolkningen, Jesuiterna, kördes bort från Latinamerika av den Spanska centralmakten. De förbjöds att verka där eftersom de värnade för mycket om "indianernas" människovärde. 

 Och i Afrika där missionärer samverkade med kolonialmakterna på vissa håll, fanns det några andra som köpte slavar fria och startade skolor och sjukhus vid sidan av kyrkorna. Människor skulle befrias på alla dessa tre sätt, genom hälsan, kunskapen och den befriande tron.

Att läsa missionsvetenskap öppnar upp blicken för andra delar av världen och för en historia som inte är så känd i vårt land. Och det kan hända att vissa av våra bekymmer känns lite mindre och mer överkomliga när vi ser hur andra har det.

Det blir nog mer från den kursen här på bloggen då och då.

Conquistadorer av Wolfgang Sauber - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6880976