Om de tillfälliga uppehållstillståndens katastrofala följder

Tillfälliga uppehållstillstånd, kanske är det det vi har alla här på jorden, vi är här en tid och sedan ska vi vidare. 

Men under den tid vi är här behöver vi känna oss säkra och känna trygghet där vi bor och lever, annars mår vi inte bra.

Jag har varit vikarie ett tag nu, jag har fortfarande kvar mitt jobb på Västerås stift, men ibland är det sån prästbrist i en församling att det behövs någon som åker dit och rycker in.

Att vara vikarie är lite som att ha tillfälligt uppehållstillstånd tänker jag, du är där på platsen men du vet att du ska lämna arbetsplatsen efter en längre eller kortare tid. 

Det är ingen ide att slå ner bopålarna eller jobba med långsiktiga utvecklingsprojekt. 

Vetskapen om att tiden är begränsad gör något med människan. När det gäller själva livet kan det i bästa fall leda till en ökad livskänsla och aktivitet att ta vara på livet, göra det bästa av det.
Men i värsta fall blir det uppgivenhet eller total passivitet, vad spelar någon roll om allt ändå snart är slut. 

Med det tillfälliga uppehållstillståndet kan det vara lite lika men ändå inte, att ta vara på tiden handlar då om att hitta sätt att ordna sin framtid här eller någon annanstans. Eller också gör det tillfälliga att det inte är någon ide. 

Det är förstås detta som flyktinghatarna och de främlingsfientliga räknar med, de vill ju att alla ska ut ur vårt land. (vad ska vi kalla dem som vill att vi ska stoppa all invandring och skicka åter många som är här, nåt bättre ord?)

En sak är säker, och det är att tillfälliga lösningar inte leder till integration - i den meningen att en människa strävar efter att rota sig, lära sig det lokala språket och knyta kontakter. Nej, det gör för ont att bryta upp allt det där när det är dags att tvingas lämna orten.

Det är ett allvarligt feltänk att bara ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är att skapa problem i integrationen. De goda bidrag som nyanlända kunde ge till vårt samhälle försvinner och tas inte till vara. Vi respekterar inte asylrätten och vi agerar inhumant.

Många som söker skydd vill återvända till den plats de kommer ifrån, till hembygden och till platsen där släkten har levt, och de kommer att göra det när det blir möjligt.

Andra vill starta ett nytt liv, skaffa arbete och försörja sig och hitta sin väg till ett så gott liv som möjligt. 

Tillfälliga uppehållstillstånd hjälper ingen av dem, och inte heller integrationen i Sverige. 

Det är helt enkelt en dålig idé med katastrofala följder.

Om människans storhet i krisernas tid

Vad är då en människa?

"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?"

 En av mina favoritstycken ur bibeln är psaltarpsalm 8, och den hör till texterna nu på söndag.

I psaltaren finns starka klagopsalmer som hjälper oss att sätta ord på våra känslor när vi har det svårt.
De som vi kan gå in i och ropa ut sorg och förtvivlan när vi behöver det.
Ord som kunde vara skrivna för en Coronapandemi eller en värld där katastrofer som explosionen i Beirut sker. Ord som tål att användas och som kan låta vår värsta handlingsförlamning och frusna förtvivlan börja brytas upp eller tina så att den kan förvandlas till handling.

Vi behövs alla i en värld där utsattheten och lidandet tillhör våra livsvillkor. Vi behövs för att stödja varandra, nära och långt borta. Guds svar på lidandet är att sända oss till varandra med hjälp och kärlek.

I Psaltaren finns också helt andra texter, som den här. En lovsång över hur stort det är att vara människa och hur vi kan lita på Guds beskydd vad som än må hända.

Tänk dig en klar mörk natt, utan störande gatljus, med stjärnhimlen som breder ut sig oändligt över dig. Det är en existentiell upplevelse, en känsla av att se in i det oändliga, rymden, universums enorma utsträckning. Och hur liten jag själv är i förhållande till galaxerna och stjärnhoparna. En liten prick på ett dammkorn i universum. 

Och ändå är vi inte bara små, det är stort att vara människa. Bara i oss har skapelsen blivit medveten om sig själv. "Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom" sjunger psalmisten. Det är storheten i tankar och drömmar och kreativitet.
I förmågan att älska och skapa, att ge tröst och uppmuntran till varandra. 

Men också att vårda och sköta om vår planet och djuren. I psalmen uttrycks det som att "härska" över allt som lever på jorden. Det är inte att utnyttja eller utplundra. Det är att vårda och bevara, att dra nytta av jorden och allt som lever, men att göra det så att livet fortsätter och skapelsen värnas. Vi får leva här men vi får inte förstöra vår planet. 

En tanke som psaltaren ger oss är att jorden inte är vår egen. "Jorden är Herrens med allt den rymmer." (hittar vi i psaltaren 24)  Det är en mycket god hjälp att tänka så när vi beslutar om hur vi ska leva miljömässigt.
Vi lever här på en planet, en plats och ett utrymme, här får vi vara men platsen är inte vår egen. Andra ska ha den efter oss. De som kommer efter oss ska kunna leva här.

I kyrkan har vi talat om att vi är förvaltare och inte ägare av landet och jorden. De ska skötas om, förvaltas och vårdas. Guds värld får inte förstöras utan ska finnas i framtiden.  

Det är stort att vara människa, vi kan vara stolta och gå rakryggade fram. Vi är nämligen skapade av den högste till att skapa och älska, vårda och ge varandra stöd.

Bör vi fly från en dödlig pest?

Idag vill jag göra något ovanligt här på min blogg, jag vill dela tankar från ett brev som Martin Luther har skrivit. Kanske finns det en hel del att fundera över just i vår tid. 

På 1500-talet drabbades det som senare skulle bli Tyskland av pestens härjningar. 

Det var 1527 som bland annat Wittenberg och Breslau drabbades av svår pest. 

Martin Luther som levde där var redan var en ledande gestalt i den nya reformerade kyrkan. 

Nu skrev han ett brev till en kollega i Breslau, Johan Hess. Han hade fått frågor om hur prästerna och de kristna skulle agera i den allvarliga krisen som farsoten innebär. 

Luther skrev ett ganska långt svar på frågan och det är intressant att läsa. Det är ett ganska nyanserat och resonerande brev där man kan följa hans tankar. Men samtidigt är det präglat av Luthers sätt att ta till starka bilder och hårda ord.

Det som står i centrum för Luther är inte de enskilda prästernas välfärd utan det kristna folkets liv och reformationsrörelsen. Det är människorna och de nya insikterna och tron som ska försvaras.

 
Därför är det första Luther säger att präster och pastorer ska stå fast och vara kvar för att ge stöd åt de sjuka och döende. De ska ge folket styrka genom ordet och sakramenten till tro som ger tröst inför döden. Kristus vill inte att hans minsta vänner ska överges. 

Bara om det finns nog med predikanter på en ort kan övriga lämna platsen, det är nämligen igen synd att fly när det är nödvändigt menar Luther och han tar exempel från bibeln och kyrkofäderna.

Det samma gäller också andra som har offentliga uppdrag som borgmästare, ordningsmakt och advokater, de bör stanna kvar i den pestdrabbade staden. Luther varnar för den situation som kan uppstå om det inte finns någon lag och ordning i en stad.

Luther skriver också om ansvaret föräldrar och barn har för varandra. Det är en ömsesidig relation där alla bör stötta varandra. Det gäller också föräldralösa och grannar, på alla plan har människor ansvar för varandra och bör inte fly utan att se till att alla klarar sig.

"Vi är bundna till varandra på ett sådant sätt att ingen ska överge den andra som är i nöd, vi är skyldiga att hjälpa och stödja varandra på det sätt vi själva skulle vilja bli hjälpta." Det är gyllene regeln som Jesus gav i Matt 7:12 som Luther anspelar på.

Och så har han vidgat frågan om agerande i pestens tider till att gälla hur vi bör förhålla sig till varandra i alla situationer.

Men där nästans behov fylls på andra sätt står det oss alltså fritt att lämna orten skriver han, och mer än så. Det är också vårt ansvar att inte utsätta oss själva för fara eller smitta i onödan. 

Luther vill lyfta fram att det är att fresta Gud att inte ta vara på mänsklig kunskap och medicin. 

"Gud har skapat mediciner och gett oss intelligens så att vi kan skydda oss och ta vara på kroppen så att vi kan leva i så god hälsa som möjligt."

Han varnar också skarpt för att sprida smitta till andra, detta är faktiskt en form av mord som vi verkligen måste undvika. Luther använder starka ord och nämner till och med dödsstraff för dem som smittar andra med den dödliga pesten.

Något som är väldigt svårsmält är den tanken att pesten ett Guds straff, den har funnits i många olika religioner och kyrkor. 

Och som den medeltida man han är så håller han med, pesten är Guds straff eller rättare sagt en prövning menar Luther, inte bara som straff för synd utan också som en test av människors tro och kärlek. Pesten sänds som en prövning av tron, att göra något gott för Gud är att göra gott för medmänniskan även när medmänniskan är sjuk. Och det är där i tjänsten för medmänniskan som vi verkligen prövas.

Den kristna ska göra det hon kan och inte oroa sig. Synen på sjukdomen som Guds straff blir på något sätt till en trygghet i den Lutherska världsbilden. Det är inte en totalt oberäknelig slump som tar våra liv utan en Gud som vill oss gott. "Om Gud vill ta mig kommer han säkerligen finna mig vad jag än gör och var jag än befinner mig, men när jag gör vad jag ska utan att utmana och ta större risker än nödvändigt är jag på den säkra sidan. Tron räddar till evigt liv."

Jag ska återkomma om detta svåra med tanken på sjukdomar som Guds straff, 

vi tänker på ett annat sätt idag.

Pesten på medeltiden var rena dödsdomen, och många dog - därför var det viktigt att alla förbereds för döden menar Luther, det görs genom att gå till bikten och ta emot sakramentet (nattvarden) varje vecka eller var fjortonde dag, att alla försonas med sina grannar och göra Guds vilja.
När då Gud kommer och knackar inför avfärden är vi redo.
Det är alltså varje människas eget ansvar med stöd av kyrkan att förbereda sig för döden som kan komma när som helst.

Mycket av vad Luther skriver är svårsmält och ibland stötande. Det medeltida språkbruket är grovt och tillspetsat och Luther som person var inte den som uttryckte sig försiktigt. 

Kanske tänkte han att det behövdes starka ord för att nå fram med de budskap som han menade var livsviktiga och livsavgörande inför livet efter detta.

Vi står i traditionen från Luther, men vi har andra kunskaper och tankar, och det återkommer jag till en annan dag.

Martin Luther skrev sitt brev, och det finns översatt till engelska med titeln Whether One May Flee from a Deadly Plague.  Här hittar du en länk till Luthers text på engelska.

Luthers text på tyska finns här

Ärkebiskop Antje Jackelén skriver här i Kyrkans tidning om kyrkans roll i oroliga tider och där har hon med hänvisningar till Luthers text.

Budbäraren är EFS tidning och har finns en artikel om Luthers pestskrift 

Och här en bild som ger en bra sammanfattning av vissa delar av Luthers brev:

Men så kom pesten och avbröt..

När reformationen var på gång i Europa på 1500-talet var det risk för att den skulle sluta i en närmast total splittring. Då möttes ibland ledare inom de olika delarna för samtal och överläggningar. 

1529 möttes två mycket betydelsefulla grupper i staden Marburg. Nämligen lutheranernas Martin Luther och de reformertas ledare Huldrych Zwingli för att tillsammans med viktiga personer inom de två grupperna samtala om en avgörande fråga, nämligen hur nattvarden ska tolkas och förstås. 

Men plötsligt avbröts mötet, den fruktade "Engelska svetten" hade drabbat staden och alla som kunde flydde hastigt därifrån. Samtalet avbröts och återupptogs aldrig. 

Den så kallade engelska svetten var en farsot som särskilt drabbade samhällets översta skikt, en slags pest som drabbade hårt och sedan verkar ha försvunnit. (Källa McNeill: Farsoterna i historien s 187-188) 

Reformationen i Europa kom att delas upp i två stora huvudlinjer:
Den ena var den lutherska som präglat Tyskland, stora delar av Norden, Storbritannien och förstås Sverige.
Den andra som Zwingli var en betydelsefull ledare inom skulle komma att kallas den reformerta eller kalvinska delen. Den linjen blev stark bl.a. i Schweiz, Belgien och Nederländerna och längre fram i USA. 

Vi kan spekulera om vad som kunde ha hänt om inte samtalet hade avbrutits den gången. Om grupperna verkligen hade tagit sig tid, lyssnat och försökt förstå varandra. Om de hade kunnat enas eller kommit överens om någon form av enhet med sina olika synsätt.
Kanske hade Europas historia sett ut på ett annat sätt med en samlad reformatorisk rörelse i norr och en katolsk i syd? Det hade också stor betydelse för vad som hände i de koloniserade länderna under några hundra år framåt. De olika tolkningarna av tron hade nämligen stor betydelse för hur nationerna styrdes och hur människor behandlades både i det egna landet och i omvärlden.

  

Å andra sidan var de två personerna inte direkt kända för sin vilja till kompromisser.

Frågan om nattvarden var en av de frågor som skilde rörelserna åt och en samsyn kunde kanske ha gjort skillnad.

Mycket förenklat och lite tillspetsat så var det så här:

Den reformerta synen på nattvarden handlar om att bröd och vin är symboler som används vid en minneshögtid medan den lutherska synen är att Kristus är verkligen närvarande och möter med kärlek var och en som tar emot bröd och vin. 

Det är lite mer komplicerat än så förstås och måste ses i sitt sammanhang. 

Luther ville hitta en medelväg mellan den då gällande romersk katolska synen där man talade om att bröd och vin förvandlades till Kristi kropp och blod vid nattvarden, och där kyrkan sågs som enda platsen där Gud var närvarande.  Och den reformerta symboliska synen där nattvarden kunde bli till vilken måltid som helst, Guds närvaro var på sätt och vis lika giltig eller ogiltig där som i alla andra måltider eller platser på jorden. 

Luther ville hävda en verklig närvaro i det som fortfarande är bröd och vin. Frågan blev mycket viktig för Luther och han stöder sig på direkta bibelord. 

Även om Gud finns överallt och kan mötas t.ex. i naturen som finns det platser där Gud själv har lovat vara nära, i orden och sakramenten, där möter Gud oss tydligt och klart, menade Luther. 

Det är en tydligare närvaro, en reell närvaro där Gud möter människan i nattvardens bröd och vin, där vi kan lita på att Gud alltid möter oss. Oavsett hurdan prästen är så gäller Guds löfte. 

Där möts vi alltid av kärlek och omsorg, med förlåtelse och upprättelse, välsignelse och vi får påminnas om att vi tillhör dem som Gud älskar. Plus att nattvardens måltid påminner om hur vi ska leva tillsammans på jorden, delande med varandra utan att stöta bort någon.

Pest och farsoter avbryter ibland viktiga möten, och nu har de avbrutit nattvardsfirandet i många kyrkor. Vi är många som saknar att fira den måltiden tillsammans.
Men Gud är inte frånvarande utan nära oss på många sätt. 

Följ gärna med och be med Västerås stift varje dag kl 8, 12 och 18. 

Länkar

Om Luther och reformationen på Svenska kyrkans hemsida

Wikipedias sida om Zwingli 

Guds lamm, på nattvardskannan i Brukskyrkan i Kolsva Västerås stift