Det är en häftig föreställning med mycket kända artister som sjunger och spelar. De gör ett strålande jobb och har bra stöd från en jublande publik.
Alla de kända melodierna finns med från musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice som kom redan 1971, och hela berättelsen i musikalen gestaltas.
Nämligen en tolkning av den sista veckan i Jesus från Nasarets liv. Den som vi nyligen har firat i våra kyrkor under påsken.
Det som gör den här musikalen annorlunda från kyrkornas gestaltning i påskspelen eller bibelns berättelser är att hela skeendet (nästan) sker ur en persons synvinkel.
Nämligen Judas Iskariot. Mannen som förrådde Jesus till de judiska makthavarna så att han kunde fängslas, utfrågas och torteras och sedan avrättas på korset.
Det är en berättelse ur en förrädares synvinkel skulle man kunna säga. Och inte förvånansvärt blir det då en helt annan berättelse än bibelns.
Det händer ganska ofta att bibelns berättelser omdiktas eller ses ur olika synvinklar. Det kan ha sitt värde i ett studium av bibeln att försöka se den på olika sätt, tolka på skilda vis och lägga till och dra ifrån.
Ett problem som dyker upp är att slutresultatet i många fall är en helt annan berättelse som säger helt andra saker än den bibliska. Det kan vara tänkvärt och bra, fängslande och gripande. Det kan ha sitt värde på flera sätt.
Men det som sägs kan ibland vara något helt annat än den bibliska berättelsen.
Och i värsta fall något som motsäger den text som skulle tydas.
I vissa delar är Jesus Christ Superstar en väldigt spännande och gripande musikal som har betytt mycket. Den har fått människor att upptäcka Jesus och gett möjlighet att reflektera över existentiella frågor. Där finns de stora livsfrågorna om skuld och förlåtelse, kärlek och längtan, beundran och idoldyrkan och många flera. Den är värd att upplevas och höras.
Men med vissa förbehåll.
Om vi tror att den ger en rättvisande skildring och rimlig tolkning av de bibliska berättelserna om Jesus, hans lidande och död så har vi fel. Den är vinklad och tolkad utifrån precis den tid som den skrevs. 1970-talet med allt det innebär.
En sak som stör mig i musikalen är att det finns ett slags banalisering av lidande och död.
Något som känns extra problematiskt just nu när pandemin härjar.
Kanske kunde det fungera 1970 att ha lättkladda unga flickor som dansar och jublar samtidigt som Jesus bär korset mot avrättningsplatsen?
Just där blir Jesus Christ Superstar närmast stötande för mig.
När musikalen gör lidande till något att nonchalera.
Där Jesus vill få oss att leva oss in i vår medmänniskas svåra situation för att kunna ge hjälp och stöd där skapar musikalen avstånd till den lidande.
Där Jesus delar alla människors plåga gör musikalen lidandet till vars och ens ensak och överger den krossade tillintetgjorda människan, vare sig det är Judas som hänger sig eller Jesus på korset.
Där blir musikalens budskap motsatsen till den bibliska berättelsen.
När det går illa för Judas i slutet av berättelsen lämnar den hans synvinkel och kören sjunger (nästan hånfullt?) Poor old Judas, soo long Judas...
Han är övergiven till slut.
Bibelns budskap är tvärtom, att vi aldrig är helt ensamma och övergivna. Och det är påsken som visar det genom att Jesus går rakt in i det svåra med oss och för oss.
 |
| Wittenberg, Luther pekar på den lidande Jesus Kristus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar