Överlevare från förintelsen - hur kunde de överleva?

För en tid sedan läste jag om ett möte i Berlin. Det var några av de överlevande från förintelsen som träffades. De är ju inte så många kvar nu efter alla dessa år, de var rynkiga och åldrade, med krökta ryggar och olika krämpor. Men minnena fanns kvar och några håller på att skriva ner sina minnen så att de ska finnas kvar inför framtiden.
En av våra svenska överlevare Hédi Fried har kommit med en bok nyligen till exempel.

Överlevarna möttes i den beryktade villan i Wannsee i Berlin, just där det fasansfulla mötet eller Wannseekonferensen skedde 1942 där man tog beslutet om den sk slutgiltiga lösningen.
Utrotandet av människor med judisk härkomst. Jag såg bilderna och läste, och läste igen.
Det var något i den korta artikeln brände sig fast i mitt minne. Nämligen vad det var som hade gjort att de som nu stod där utanför huset hade överlevt till skillnad från andra?

Jag citerar ur minnet ”jag var inte bättre än min bror, men det som arkitekterna till förintelsen inte hade räknat med var människors godhet.”
En forskare hade räknat ut att för att ett judiskt barn skulle överleva behövdes det 10 goda människor. Modiga människor som vågade ge skydd, gömma någon, ge mat, låta följa med en bit på vägen…

Två av överlevarna som stod där på gårdsplanen räknade efter i minnet och det stämde, 12 och 14 personer hade gripit in i smått eller stort.

Hela tredje rikets Tyskland, ja nästan hela Europa var täckt av ett finmaskigt nät som var till för att söka upp och avliva judar och alla andra som var oliktänkande eller inte passade in i den smala nazistiska normen. Dem som inte var riktiga människor, dem som inte passade in enligt deras sjuka sätt att se.
Dödandet var organiserat. vi känner till koncentrationslägren. Det fanns också arbetläger och slavarbete där människor fick arbeta tills de dog.
Om man sätter sig in i hur det var är det som en bild av själva helvetet på jorden av mänsklig ondska och rädsla, ett människoliv hade inget värde alls.

Men mitt i detta förtryckssystem och allt våld fanns det alltså något som inte de mäktiga hade räknat med. Mänsklig medkänsla och godhet. Människor som var generösa, som visade gästfrihet och delade med sig, som räckte ut en hjälpande hand. Trots att de hjälpte med risk för sina egna liv.
Och så kunde några människor överleva trots att hela statens resurser användes för att dräpa dem. Tusentals människor räddades men miljoner dog.

Att vara en av dem som ser till att människor kan överleva trots allt, det är vad det handlar om, om vi vill leva mänskligt och vara kristna även i vår tid.
Det kan göras på många sätt, du vet bäst själv.

Men ett av dem är att inte gå med på att dela in människor i dem som räknas och de andra, att vägra gå med på att vissa passar in och andra inte gör det.
Att våga se alla människor som ett vi.

Hédi Fried tillsammans med biskop Mikael Mogren och Gabriel Ehrling Perers i Ludvika