På väg mot frihet - frälsningens vägar

Ordet frälsning på svenska kommer ifrån det gamla ordet ”frihalsning”.

En slav kunde få ett halsjärn runt nacken, ofta med en ring av järn där man kunde fästa en kedja.

Så kunde slavägaren tvinga slavarna att gå dit han ville, hålla fast slaven på en plats och ha kontroll på sin träl. Om vi känner efter kan vi nästan känna den kvävande känslan och smärtan där halsjärnet skavde mot skinnet.

Frihalsning var när halsjärnet äntligen togs bort, när trälen blev inlåst i en fängelsehåla, eller när hon dog eller vid mycket ovanliga tillfällen, när en slav blev fri.

Kanske friköpt av någon med kärleksfullt sinne och gott om pengar. Att bli frihalsad, befriad eller frälst var drömmen som alla slavar bar på, dag och natt. Men ytterst få kom någonsin dit.

När vi talar om frälsning i kyrkan handlar det också om att bli fri från något som förslavar oss.

Vad är det som hindrar oss från att göra vad vi vill, vad är våra halsjärn i vår tid för just dig och mig? Det kan vara olika för olika personer, men vissa saker har vi gemensamt.

Att vara människa är ju att vara sårbar och felbar, vi kan träffas av sådant som sårar oss och skadar oss och så blir vi lite mindre fria att vara oss själva, andra människors kommentarer och handlingar eller trakasserier som det talas om så mycket just nu, de gör oss osäkra och rädda. Det är bra att det kommer fram nu och talas öppet om det. Ingen ska behöva stå ut med att behandlas så.

Hela den stora världens ondska och våld, krig och terrordåd drabbar oss också med oro och rädsla och kan ibland förlama oss. 
Vi kan träffas av sjukdomar som begränsar våra liv och till sist själva döden. Vi är tidsbegränsade vi människor.

Många av oss känner också igen oss i bibelns beskrivning av hur svårt det är att verkligen leva rätt och gott, Paulus suckar och skriver: det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag. Vi har inte helt och fullt kontroll ens över våra egna handlingar, för att inte tala om konsekvenserna av vad vi gör.Vi vill så ofta göra gott för någon men i slutändan blev det ändå inte bra, det kanske till och med skadade en annan människa.

Eller oss själva.
Man kan säga att vi ibland sätter halsjärnet på oss själva, gör oss själva ofria.

Det var Luther som påminde om att en av betydelserna i ordet synd är ”inkrökthet i sig själv”. Att vara fast i sig själv och inte kunna ge det goda vi har till varandra. Ofta leder det också till att vi inte kan se alla de fina gåvorna som vi själva har, alla möjligheter och våra talanger. Det stora kraften vi har inom oss blir bunden och förnekad. Vi blir ofria att leva våra liv.

Ett av problemen är att vi inte på något sätt kan befria oss själva från den synden.

Vi behöver hjälp, vi behöver orden utifrån, Guds ord som förlåter och befriar och hjälper oss att se på oss själva på ett nytt sätt. Därför finns syndaförlåtelsen ofta med i vår kyrkas gudstjänster, för att befria oss till våga vara oss själva lite mer.
Erfarenheten säger att det tar tid och att det behöver upprepas.  

Vi behöver också hjälpas åt med att ge varandra mer frimodighet och mod att våga vara den vi är.
Vi behöver hjälpas åt att ge varandra uppmuntran, säga till varandra: "Du är fin som du är, du kan, du är bra, du duger!”

 Bibeln ger oss tre vägar framåt vägar som leder till mer frihet, det är tro hopp och kärlek.

Tron är det första och viktigaste.
Tron som är att hålla fast vid Jesus Kristus, han som är ljuset och befriaren, Kristus levde bland oss och hans liv var helt och sant, han levde helt kärleksfullt och genom honom får vi kunskapen om vem Gud är och om att livet är starkare än döden.

Han gick lidandets väg till döden på ett kors för att vi ska veta att Gud finns med oss också i det svåraste av allt.

Ankaret är trons symbol, ankaret håller skeppet fast vid stengrunden och klippan som håller. Att tro är att hålla fast vid den som kan hjälpa oss, vid Jesus själv.
Tron gör oss fria för den hjälper oss att inse att vi inte är ensamma, att Gud går med och ger oss allt.

Jesus visar på hoppet både här i världen och efter livets slut. hoppets symbol är korset, det tomma korset som är symbolen för livets seger över döden. Våldet och döden fick inte sista ordet. Korset är uppståndelsens symbol, för livets kraft och Guds kraft som är större än all död, större än alla halsjärn som vill göra oss ofria och begränsa oss och våra liv.

Ordet Frälsning är ett ord som ofta används när det gäller hoppet om livet efter döden, hoppet om en tillvaro där ingen sorg eller smärta, gråt och plåga ska finnas längre, där vi ska leva med Gud och varandra i helhet och närhet. Hoppet gör oss fria att inte låta oss nedslås och inte ge upp.

Kärleken är det enda sättet att leva på jorden om det ska bli någon förändring, att leva tillsammans med varandra kärleksfullt ger glädje och mod, det kan bryta hatets och våldets onda cirklar. Kärlekens symbol är hjärtat, kärleken som är att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss.
I livet tillsammans bryts ofriheters ensamhet och isolering,
kärleken låter halsjärnen falla och öppnar oss för att se varandra som vi är. Både storslagna och med fel och brister.

Martin Luther säger: ”När Gud, givaren, genom sin kärlek skänker oss frälsningen, så är vi mottagare genom tron, som inte gör någonting annat än accepterar gåvan. För frälsningen är inte något vi gör och kan inte förtjänas genom våra gärningar, den finns redan där, erbjuden och skänkt. Se bara till att du öppnar din mun eller snarare ditt hjärta, och var stilla och låt dig fyllas. Detta kan inte göras utan genom att du tror orden, som du hör” (WA 21, 487f, på svenska i Ordet vid bordet, Göran Agrell och Peter Strömmer, Themis förlag).”

(predikan i Virsbo kyrka 12 nov 2017)

Den drabbande döden och hoppet, tankar i allhelgonatid

Det senaste året, och lite mer har det hänt flera gånger att människor í närheten av mig har dött väldigt oväntat. Unga och medelålders personer föll ner och var döda.

 

Det är ofattbart och chockerande när det händer. En levande människa är plötsligt inte levande längre. En människa med glimtar i ögonen och med så många gåvor, tankar och känslor är inte där längre. Det är så smärtsamt och påverkar så många omkring, de närmaste först.

För dem är det oändligt plågsamt och obegripligt, och för väldigt många människor omkring blir det som hänt omskakande och som vi går och grubblar över.

 

Livet är skört och bräckligt, det känns inte så när vi mår bra och rör oss fritt, men det kan ta slut när som helst. En sak är sjukdomar och när kroppen slutar fungera, en annan är olyckor och katastrofer, våldsdåd och terrorangrepp. Det är ett faktum att vi kan dö vilket ögonblick som helst, och det gäller oss alla, i alla åldrar.

 

Hur ska vi leva med vetskapen om det? Och hur ska vi orka leva med vetskapen att det kan drabba våra älskade?

 

Svaret är att vi inte orkar tänka på det, vi blundar, skjuter bort tankarna och ägnar oss åt något annat. Avledning är ju ett känt knep som de flesta föräldrar tar till, om barnet kan fås att fokusera på något annat än det som hen gråter över eller är arg på så blir det lugnt en stund. Glass funkar ofta bra...

 

Att fly från verkligheten fungerar ganska bra, en tid, kanske ganska länge, men det kommer ögonblick då det inte är möjligt, isande och skrämmande stunder då vi känner av existensens bräcklighet.

 

Lev i nuet, ta vara på varje ögonblick, gör det bästa av stunden du har just nu, fånga dagen. Carpe diem!

Känns råden igen? Det är bra råd och förhållningssätt. Om de bara fungerar.

Och det gör de ganska ofta, ungefär som glassen. Och vi kanske ökar våra prestationer så länge vi orkar, vi springer lite fortare, reser mer om vi har råd, ökar takten.

 

Men faktum kvarstår, det kan ta slut vilket ögonblick som helst. För oss själva och för dem vi inte vill leva utan.

 

Själva kan vi inte göra något åt det, utan Gud vore vi alla förlorade. Så enkelt är det.

Så ser min tro ut. Gud är den ende som är evig, och Gud vill ge oss tidsbegränsade varelser del av evighetslivet hos Gud.

 

Med hoppet som Gud ger behöver vi inte längre prestera eller jaga, vi kan slappna av och vara där vi är. Just ta vara på mötet med varandra och på de stunder vi har, vår stund på jorden. Och göra gott för våra medmänniskor.

Men inte av rädsla eller ångest, utan för att vi har ett hopp.  

 

Och där kan det passa med det lite schablonartade tillropet som vi nog alla har hört:

en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.

 

Psaltarens 121 psalm:

 

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

 

Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

 

Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

 

Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

 

 

 

Liknelsen om fiskafänget Matt 13:47, bild från Sura kyrka