Om Guds existens

Vi höll på att spela in en gudstjänst tillsammans, den skulle sändas digitalt och vi var ytterst få i kyrkan. Två flickor sjöng fint.
När vi hade en kort paus frågade en av flickorna mig; "Tror du på Gud? Det gör inte jag".
"Självklart" svarade jag.
"Du måste vara den enda människan jag har träffat som tror på Gud" sade hon och började argumentera mot Guds existens.
Men just då var det dags att spela in min predikan, så vi kom inte längre i samtalet.
Jag var nog en aning okoncentrerad i min predikan till en början. 

Hur kan någon människa tro på Gud i våra tider? Är kanske jag den sista som gör det?
Om vi ser till Sverige där barnen får lära sig att det inte går att tro på Gud kan det hända att vi är få. I resten av världen ser det annorlunda ut. 

Det finns en rad argument för att det finns en kraft som vi kan kalla Gud, argument som nästan aldrig hörs. Kanske hänger det ihop med att de kallades Gudsbevis i resonemangen tidigare.
Men om det finns en Gud så är det något som inte går att bevisa eller motbevisa med logiska oemotsägliga argument eller vetenskapliga metoder. 

Orden och logiken är sällan det som gör att vi tror på Gud, de kan stötta oss och hjälpa oss men nästan alltid är det något annat som är grunden för tron.
Nämligen den egna upplevelsen av Gud.
Många får sin tro genom att växa upp i en familj eller en miljö där några räknar med Gud, när en mamma ber aftonbön med sitt barn lär sig barnet att det finns någon att tala med, någon större att relatera till.
Andra hittar Gud i en gemenskap som t.ex. i kyrkan eller ungdomsgruppen. I sångerna och andakten kan en närvaro kännas av ibland.
Några kan få vara med om omvälvande upplevelser av Guds närvaro eller tilltal.
Vissa läser sin bibel och hittar ord som talar till en själv, ord som talar om oss själva.
Det mesta av allt sådant bygger på att det finns gemenskaper som bär den goda tron vidare.
Miljöer som tillåter att vi får ta vara upplevelser på allvar.
Men Gud kan förstås nå oss på helt andra sätt också.

När en hel kultur är sekulariserad blir det som för barnkören något främmande att tro på Gud. 

Vi får lära oss av kulturen vi lever i att förklara bort våra upplevelser av Gud. Vi kan tala om känslostämningar eller fantasier, eller kanske bara som en orimlighet under den tomma himlen.

Tankar och argument kommer in i nästa skede för de flesta, när upplevelserna är gjorda är det dags att reflektera och fundera om vad vi varit med om.
Att det var Gud vi mötte och vad det kan innebära.
De upplevelser vi är med om behöver alltid en tolkningsram och om vi inte kan sätta ord på dem kommer vi inte att kunna förstå dem.
För att vi ska kunna känna igen att det är Gud som möter oss i en stilla susning eller i naturens skönhet, i vårt samvetes känsla av rätt och fel, i kärleken och kommunikationen och så mycket mer, för att känna igen Gud behöver vi hjälpas åt och lära oss att känna igen Gud. 

En grundupplevelse som de flesta människor har är att det är tryggt och lugnt i livet i vardagen. Det är självfallet en illusion när det gäller vad som kan hända, men en sanning när det gäller relationen till Gud. 

Helga Trefaldighets dag firar vi den här helgen i kyrkan som en påminnelse om att Gud alltid är större än vi kan förstå och begripa, liksom universums storhet är ofattbar för våra hjärnor så är också universums grund - Gud skaparen totalt ofattbar. 

Enda anledningen att vi alls vet något om Gud är att Gud har låtit oss veta något om sig själv. 

Människor har haft upplevelser och de har talat om den och skrivit om dem, framförallt i bibelns skrifter.
Därför kan vi känna till att Gud är kärleken.
Att Gud är någon som bär oss och som går med oss hela tiden
och att Gud ständigt visar sig för oss i våra upplevelser. 

Vårgrönska i en björk, livet som återvänder i vårens tid

Wikipedias sida om Gudsbevis

Tro och vetenskap är vänner med olika sätt att se på tillvaron

Ungdomar berättade för mig att det fortfarande undervisas i skolan om att vetenskap och kristen tro strider mot varandra. Tänk att sådana onyanserade fördomar fortfarande får vara en del av skolans undervisning!
Ok jag kan gå med på att det finns vissa vetenskapsutövare och vissa religiösa personer som har en mycket snäv och fundamentalistisk syn på vad vi vet om tillvaron och där kan de krocka med varann.

Men åtminstone inom kyrkornas värld är det en liten minoritet som till exempel hävdar att kreationism ersätter vetenskapens teser om jordens uppkomst eller utvecklingsläran.
Något som krånglar till det för några är att det finns så många olika tolkningar och synsätt på tro och bibel, men å andra sidan är det på samma sätt inom vetenskapen och universiteten där det finns olika skolor med sina tolkningar inom varje ämnesområde.  

Vetenskap och tro kan i bästa fall vara till nytta för varandra om de har en accepterande generös hållning. Det är ju en komplex relation mellan olika former av kunskaper det här handlar om.

Alla som har fördjupat sig i teologi eller religion håller med om att tro och vetenskap inte behöver strida mot varandra eftersom de inte handlar om samma sak. De svarar på olika frågor om naturen och tillvaron. Däremot har en sund tro och de flesta former av vetenskap mycket utbyte av varandra på flera sätt. 

Vetenskap handlar förenklat om det som kan mätas och vägas, om metoder för att skaffa sig kunskaper om naturen och allt vi ser.
Det är bra och nyttiga kunskaper som med sina resultat hjälper oss alla i vardagen. Till exempel genom att ta fram vaccinen som skyddar mot Covid-19 eller alla tekniska saker vi omger oss med, som den här datorn jag skriver på nu.
Men vetenskapens resultat är inte värdeneutrala, kunskaperna kan användas på olika sätt. De kan leda till hälsa och sjukvård som hjälper många människor, men vetenskapen ger också resultat som kan användas till vapen och teknologi som utplundrar naturen, utrotar djur och ställer till med klimatkris. 

Det är där som tron och etiken kommer in. Den kristna tron ger sätt att bedöma gott och ont, ger etiska modeller och livsåskådning. Tron handlar om existensens grund och de djupa livsfrågorna som vi får leva med men som inte kan besvaras med vetenskapens metoder. Det är värderingsfrågor och livstolkning på ett djupare plan. Vetenskap ger svar genom sina hypoteser om jordens tillkomst och livets utveckling på ett beskrivande plan. Tron tolkar dessa fakta utifrån våra kunskapskällor och säger oss att livet är gott och att det finns en Gud som ger våra liv mening och sänder oss till varandra. 

Frågan om tro och vetande och om kristen tros relation till vetenskap har behandlats och grubblats över väldigt länge och mycket. En rad olika författare bland vetenskapspersoner och teologer och kyrkans tänkare har efter hand hittat sätt att leva tillsammans och hjälpas åt.
Många av de första vetenskapsmännen i vårt land var präster, de studerade naturen och skapade nytt vetande.
Kunskaper om naturen och människan är mycket värdefulla och de strider inte mot tron. Tvärtom så fördjupas tron på en skapare genom att vi lär oss mer om naturen och allt som finns på vår jord.

I kyrkans värld används vetenskapliga metoder och kunskaper varje vecka.
Präster använder bibelvetenskapens metoder, studerar kommentarer och rön kring de bibliska skrifterna. Vi använder psykologins och pedagogikens rön för vårt arbete med människor bland mycket annat. Kanske är kyrkan en av de mest vetenskapspositiva områdena i vårt land.
Vad skönt det skulle vara om det vara ömsesidigt.
Och om skolan i sin undervisning kunde vara lite mer nyanserad och verklighetsanpassad.
Skärpning önskas!

Som en illustration till texten, ett Luthercitat om relationen mellan tro och kunskaper,
tack Sandi Krakowski för bilden. 

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.

 

Otålig i hoppet och den långvariga pandemin

Ärkebiskop Antje Jackelén hade ett skrivprojekt och tid avsatt för det arbetet.
Men då drabbade Coronapandemin världen och vårt land. 

Hon ändrade inriktning på skrivandet och skrev istället boken "Otålig i hoppet, Teologiska frågor i pandemins skugga" som kom ut i somras. 

Det är välkommet med en bok som tar i tu med de stora frågorna som en så omvälvande händelse som pandemin väcker. För det är ju inte bara samhället och sjukvården som prövas ordentligt och där brister avslöjas utan det gäller också kyrkan och teologin. Stora eviga existentiella frågor som alltid är aktuella blir nu ännu mer centrala och ställs i fokus på ett nytt sätt.   

Hon skriver i inledningen att en kristid är en orostid, en tid då vi oroas över vad som ska hända med oss själva och dem vi bryr oss om, oro för samhället och ekonomin och för hur de mest utsatta ska drabbas. Oro är inte något att vara rädd för utan snarare en sund känsla som vill inspirera oss till handling istället för passivitet. Eller som Jackelén skriver - "det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." s 13). Jag vill gärna rekommendera hennes bok. 

I Luthers skrift "Om man bör fly från en dödlig farsot" är en deltolkning Luther gör att pesten som drabbat folket är en prövning, en test om människorna klarar att älska sin nästa som sig själv. Alltid är det nämligen så att tjäna Gud innebär att göra gott för sina medmänniskor. 

Kristid är en besinningens tid - en tid då vardagslivet omprövas och vi får en möjlighet att tänka genom hur vi lever våra liv tillsammans med varandra och med Gud. 

Kristid är en lärandets tid, vi får lära oss nya sätt att göra det vi vill, nya sätt att vara kyrka och stötta varandra i samhället. Eller som slagordet var i kyrkan den första tiden i pandemin, vi ställer inte in - vi ställer om - för att kunna ställa upp. 

En fråga som väcks är om coronapandemin leder till mer medmänsklighet eller mindre?
Kanske både och?
Vårdpersonal sliter hårt och satsar både tid, energi och engagemang för de sjuka och drabbade. Många gör allt de kan för att hålla avstånd för att skydda sig själva och andra, och några gör till och med en privat "lock down" och isolerar sig, som det rekommenderades från Uppsala nyligen.

Vissa andra grupper har tröttnat och börja ordna fester och åker på semesterresor trots rekommendationerna, det talas om privata studentfester och på gatorna i Stockholm demonstreras det mot restriktionerna. 
I fredags hörde jag en uppdatering om läget i Dalarna som just nu har fler sjuka än de någonsin haft under hela pandemin, iva-patienter har fått flyttas till andra delar av landet eftersom det var fullt i Falun. Vaccinet börjar verka men sjukdomen finns kvar och drabbar många.

Kanske blir vår verkliga livshållning tydligare i kristider? Att vi gör det vi verkligen tror på och ser som det viktiga lite mer när vi prövas? För vissa blir det medmänsklighet och för andra ett värnande mer om sig själv, kan det vara så?

Hur ska vi vara kyrka i den här tiden? och hur ska vi tänka och reflektera över de frågor om tro och de teologiska frågorna som väcks. Det är frågor om Gud och det onda, om sjukdom och lidande, om liv och död, om skapelsen och etiken och om människosyn och inte minst om hopp.

Jackelén tar upp flera av de avgörande frågeställningarna som dyker upp när vi drabbas av en pandemi och jag vill se lite närmare på några av hennes och andra svar här på min blogg framåt,
var gärna med och kommentera!

fortsättning följer ...

Antje Jackelén berättar själv här om sin bok.

Diakonibloggen om boken Otålig i hoppet.

En intervju med Antje Jackélen från sommaren 2020,
om att odla Hoppet - från Kyrkans tidning

Vill du få tag i boken?

Boken är utgiven på Verbums förlag, där finns också ett intressant samtal mellan Antje Jackelén och teologiprofessorn Verner Jeanrond

Bokus har boken till försäljning men lite dyrare än Verbum

Bokbörsen har ett par ex, tyvärr ganska dyra.