Jerusalem du stad av hopp och hot, ska du någonsin bli fredens stad?

Det är lite ironiskt att den 2a söndagen i advent, söndagen som passerade, har en bibeltext som handlar om Jerusalem, just samma vecka som president Trump gjorde sitt uttalande där han erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Efter Trumps tal har oroligheter blossat upp i många delar av världen.

Kanske har de starka känslorna kring staden Jerusalem att göra med att staden har blivit en bild för hopp och fred för många inom flera olika folkslag och religioner, och att det hoppet krossas när staden sägs tillhöra bara en part eller en grupp istället för alla.
FNs plan för Jesusalem 1947 var ju att den skulle bli en internationell stad – öppen för alla och där alla religioner skulle få tillgång till sina heliga platser.

I den bibliska visionen är det Gud som talar till alla folk från sin stad, och Gud lär folken fredens vägar och en ny tid börjar, Guds rike där allt är som Gud vill att det ska vara börjar ske.

När texten skrevs var det judiska folket förföljda och skingrade i olika delar av världen. 

Just då lyfts hoppet fram att det skulle komma en dag då allt blev annorlunda, ett hopp som bar dem genom diskriminering och förtal, hat och våld och det värsta av allt förintelsen, det organiserade dödande av hela folkslag i tredje rikets Tyskland.

Hoppet handlade om ett återvändande och samlande av folket på en plats, och sedan det fridfulla livet i fred där "Var och en skulle sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom." (Mika 4:1-4)  

Det hoppet är också en del av det som ledde till Sionismen som verkade för en judisk stat i Palestina och som lyckades bilda Israel på 40-talets slut genom att många palestinier fördrevs från sina hem och sina ägor.

Jerusalem blev en bild av hoppet, från judarnas Sion över templets tid på Jesu tid, och fram mot hoppet om det himmelska Jerusalem i Uppenbarelseboken, staden som kommer ner från himlen och där allt ska bli som Gud vill, inget lidande och plåga ska finnas där, döden ska inte finnas mer och där ska det finnas liv, ljus och kärlek.

Det blev en framtidsvision för både judar och kristna, på olika sätt, men det gemensamma är Jerusalem som en fredens stad, en tillflyktsort och en plats där Gud själv verkar. Det är en dröm som vi alla får dela och som får vara en del av vårt hopp.

Det berättas att vissa ortodoxa judar inte godkänner staten Israel som det utlovade landet eftersom det inte har kommit till stånd genom Guds direkta handlande utan genom våld och krig. 

I den mycket komplexa och känsliga situationen som råder i Jerusalem av idag är det mycket viktigt att målet fortsätter att vara en internationell stad som är öppen för alla och där alla troende har tillgång till sina heliga platser.

Alla ensidiga lösningar där en part vill lägga beslag på Jerusalem är dömda till att leda till mer våld och en utökad konflikt. De kan aldrig att accepteras av alla parter, vilket är villkoret för en lösning som kan leda till den goda freden.

Men kanske är det bara Gud själv som kan skapa den freden, för människor verkar det omöjligt.

En konstnärlig skildring av bordet där alla får plats att dela bröd och vin.

Lucia och några tankar om martyrskap och offer

Det finns många legender om helgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien i Italien. Hon levde på slutet av 200-talet och i början av 300-talet efter Kristus, enligt en uppgift dog hon år 304 och enligt en annan kring år 310.  

Som de flesta helgon i den romersk katolska kyrkan dog hon martyrdöden, det vill säga att hon höll fast vid sin tro ända tills hon mördades av personer som ville få henne att ge upp sin tro.

Det finns många blodiga och hemska berättelser om Lucia.

Martyrerna sägs visa styrka och mod och ha en trosvisshet så långt att tron är viktigare än det egna livet. En ganska tvivelaktig hållning kan man tycka, även om den är långt bättre än dem som vill döda andra på grund av sin tro.

Att offra andra kan aldrig förenas med en kristen tro. I kristen tro står ju Kristus i centrum som offrade sig själv då han dog på korset. Hellre offra sig själv än andra.

Men det här är värt att fundera lite mera på.

Själva livet är ju Guds gåva till oss, en av de allra största gåvorna, utan den är vi ingenting och har ingenting. Det ska till väldigt mycket innan det kan vara rätt att kasta bort den gåvan. Livet är något heligt och bör värnas om så långt som möjligt. Det här sättet att tänka gör att det blir mycket viktigt vad vi gör med våra liv och hur vi använder den tid vi får.

Kan det finnas situationer då det är rätt att offra sitt eget liv?
Den som ser sitt eget barn i livsfara eller drabbad av svår sjukdom kan nog känna att där finns ett läge där vi skulle ge mycket, kanske allt för att barnet skulle räddas. Många skulle nog offra sig själv om barnet fick skonas och leva vidare.

Tron, relationen med Gud själv kan ingen ta ifrån oss, vi lever i Gud och Gud är oss närmare än vårt eget hjärta. Den relationen blir inte mindre av om vi skulle tvingas att säga något emot Gud med hot om våld eller död. Gud vet och känner vår tro bättre än vi själva.

Är det inte bättre att överleva och kunna göra något en annan dag?
Är det här mina tankar ur en relativt trygg och välmående situation i vårt rika välfärdsland, är det feghet eller för mycket rationellt tänkande? Kanske, men jag har svårt att se en situation där det skulle vara värt livet att stå upp för en trosuppfattning, och ännu mindre faktiskt om det gäller en nation eller en politiska ideologi.

Jag vill gärna höra vad du tänker om det här.

Det här betyder inte att jag vill förkasta Lucia eller andra som har vågat stå upp för sin tro eller sin rätt.
Lucia är högaktuell i vår tid av #metoo-rörelsen, att stå upp emot dem som trakasserar, hotar, tvingar och utnyttjar kvinnor är viktigt och nödvändigt. Lucia gjorde just det enligt vissa delar av legenderna om henne. Hon vägrade att låta sig giftas bort och att placeras på en bordell.

Det svenska Lucia-firandet är enligt Wikipedia långt ifrån berättelserna om Lucia. Men finns det inte en slags trotsig protest mot mörkret och likriktningen i den Lucia vi firar idag.

Den mångkulturella Lucian växer till, alla barn som vill får vara Lucia, funktionsvariationer är inget hinder. Skönhetstävlingarna är på väg bort.

Lucia är på väg framåt och i hennes ljus finns trots allt hopp. 

 

Luciafirande i Arboga för ett par år sedan