Om reformationen och det sociala skyddsnätet

En genomgripande förändring som skedde i och med reformationen handlar om de fattiga.
Den kristna kyrkan har så länge den har funnits ägnat sig åt att hjälpa människor i nöd och fattigdom.

Det talas i Apostlagärningarna om den inbördes hjälpen och hur rikedomar såldes och pengar gavs till de fattiga.
Missionsstationerna långt senare hade alltid tre funktioner, och det var ingen slump. Ofta var det också i form av tre hus. Kyrkan, skolan och sjukhuset. Människan sågs som en helhet som behövde stöd till kropp, själ och ande. Sjukvård, kunskaper och andlighet.

Motivationen var självklart orden från bibeln om att älska sin nästa som sig själv och den gyllene regeln: allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni göra för dem.

Men på medeltiden hade det solidariska livet gradvis förvandlats till allmosegivande. Pengagåvor till fattiga och behövande alltså.

Tiggeriet hade blivit en plåga i Wittenberg i den sena medeltiden, skriver författaren och historikern Helmar Junghans (i "Luthers Wittenberg" i boken
"The Cambridge Companion to Martin Luther, Donald K McKim (red) från 2003)
Bland annat berodde det på att väldigt många studenter kom till staden för att lära av Luther och gå på universitetet där, och en hel del av dem tiggde på gatorna.

De styrande ville begränsa tiggeriet och bestämma vilka som fick tigga, men det var omöjligt. I den medeltida kyrkan hade det nämligen utvecklats en lära om att allmosor tillhör de goda handlingar en människa kan göra för att hennes tid i skärselden skulle förkortas. Skärselden var den plågsamma reningstiden en människa behövde gå igenom för att sona sina synder. När den tiden var gjord kunde människan släppas in i Guds himmelrike, och komma till det eviga livet.

Men i och med reformationen förändras läget. Luthers befriande upptäkt handlade ju om att de kristna blir rättfärdiggjorda av nåden allena och inte genom handlingar. Människan ges evigt liv av Gud av nåd och kärlek. Allmosorna förlorade sin motivation tillsammans med avlatsbreven.

Junghans skriver: The care of the poor needs to be put on different grounds.
The "common chest" is established, in wich all income from parish and church as well as foundations and collections flows together and from wich the church, the school and a doctor for the poors are financed and people in need supported." (s. 27)

Reformationens nytänkande ledde alltså bl.a. till ett nytt förhållningssätt till de fattiga och till nödhjälp. Det var inte ett krav från kyrkan längre att ge almosor, däremot sågs det som en självklarhet att kristna som själva upplevt Guds kärlek och nåd skulle leva kärleksfullt och dela med sig till de behövande.

Resultatet blev en annan form av stöd. Nu skulle det organiseras och samordnas, nu blev det både skola, läkarhjälp och hjälp med det nödvändiga för att leva. Den organiserade fattighjälpen, socialhjälpen och samhällets sociala skyddsnät var skapad. Den gemensamma kassan (common chest) skapades.

Senare förbjöds också tiggeriet i Wittenberg, skriver Junghans, och det var spiken i kistan för de kloster som fanns kvar, tiggarordnarna och speciellt franciskanerna lämnade staden, deras möjlighet att försörja sig var borta.

Detta var ett av stegen i hur reformationen kom att förändra hela samhället då, förändringar som vi fortfarande ser följderna av.