Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande.
Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen.
De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.
Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.
När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.
Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).
Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.
I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera") (s 143-144)
Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)
Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.
En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn.
Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.
Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.
Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen.
Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.
Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007
 |
| Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration |
