lördag 31 augusti 2024

Om bröllop utan tvång

Debatten om sk brudöverlämning vid bröllop och vigslar pågår just nu.

Den första reaktionen från mitt håll är att den fina högtid som ett bröllop är och kan vara inte bör förknippas med tvång eller förbud. 

Prästen som viger samman två personer till äktenskapet för ett samtal med de två och i det samtalet gäller det att ta reda på att det är en frivillig ömsesidig relation där båda vill ta steget att gifta sig. 

I och med att en vigsel är en juridiskt giltig handling som leder till äktenskap med en rad bestämmelser finns det krav från myndigheterna att vissa delar ska vara med, bland annat löftena och möjligheten att veta att det är rätt personer som är närvarande. 


En kyrklig vigsel har med de delar som krävs men lägger också till förbön för dem som gifter sig och välsignelse av deras relation och familj.


Hur de närvarande tar sig in i lokalen kan ses som totalt oväsentligt, bara de kommer dit, för närvaron krävs, hos oss gör vi inte vigslar på distans.


Det som kritiseras i debatten är att en äldre man leder in en ung kvinna fram till en annan yngre man, den äldre ser ut att överlämna kvinnan till den yngre mannen, bruden verkar överlämnas från en man till en annan. Därav kommer ordet brudöverlämning. 


De som kritiserar detta menar att det symboliskt gestaltar patriarkatet där män bestämmer över kvinnor istället för det jämlikhetsideal som finns som ett starkt drag i bibel och kristen tro. 

Vigseln som skulle vara ett firande av två fria jämställda personers ömsesidiga löften att hålla sig till varandra verkar bli till något annat för kritikerna. 


Något som hör samman med detta är att gudstjänster i våra kyrkor är mycket genomarbetade och att många formuleringar och ordvändningar har vägts på guldvåg innan de har godkänts att komma med i den svenska kyrkohandboken. Allt som sker och görs inom gudstjänstens ram är tänkt att vara mycket noga utfört och genomtänkt så att det talar samma språk som orden och stämmer med kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Därför blir sättet att röra sig i kyrkan också mycket viktigt, för vissa till och med avgörande. 

Några röster som har hörts menar att om den sk brudöverlämningen är med vid vigslar så är det ett tungt argument för kyrkan att avsäga sig vigselrätten och sluta viga samman personer. 


Många i kyrkan har arbetat för att vi ska ha könsneutrala vigslar i kyrkan och att det äntligen har blivit möjligt att visa på Guds kärlek till alla genom bröllop där män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Det är verkligen ett framsteg. Då känns det som ett tragiskt bakslag när vigslar ser ut att bejaka ojämlika relationer och behålla en könsmaktsordning som är destruktiv och förtryckande.


Men säger brudparet i samtalet före vigseln, så ser inte vi på det. Det är att visa på något annat, den goda relationen mellan far och dotter till exempel.


Problemet med liturgiska ordningar, det vill säga hur människor agerar och rör sig vid gudstjänster i kyrkor och på andra platser, är att de uttrycker något i sig självt, oberoende om alla är medvetna om det eller inte vill se det så.


Ett exempel är nattvarden som delas lika till alla som vill ta emot den utan krav. Den uttrycker därmed både Guds villkorslösa kärlek och Guds vilja att jordens resurser ska delas lika och ingen ska ställas utanför, nattvarden gestaltar med orden i en psalm: “den framtid de fattiga hoppas”. 


Det ser inte bra ut när en äldre man leder en ung kvinna fram till en yngre man för att han ska ta över henne. 

Det ser bättre ut när två jämställda personer går fram tillsammans sida vid sida för att avge sitt ömsesidiga och fria löfte till varandra. 

Men inte är det läge för förbud eller tvång.


Vid vigslar jag har haft har ibland mannen kommit in först och tagit plats långt fram i kyrkan, sedan har bruden kommit in själv, ibland med följe och ibland utan. I sin brudklänning och med blommor har hon gjort sin entré och gått altargången fram som en fri kvinna som har gjort sitt val. 

Det känns bättre!

Även om det förstärker en annan sida av det här med vigslar när det gäller heterosexuella, att det är brudens show och mannen är på sin höjd co-starring, en huvudperson och en biperson. Men det är en annan debatt…




torsdag 15 augusti 2024

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

måndag 12 augusti 2024

En sommar i krisernas tid

Det har varit en sommar med påminnelser om det kritiska läget i klimatet nästan varje dag. Värmeböljorna i södra Europa plågade många, kraftiga regn med översvämningar har drabbat många platser och enorma skogsbränder pågår just nu bland annat i Grekland.

Själv kom jag till Jönköping just den dagen i juli då hällregnet skapade översvämningar och E4an fick stängas av, bilar fastnade i djupa vattenpölar och människor fick räddas från en buss.

Extremväder drabbar oss alla på olika sätt. Det kommer närmare och påverkar vissa delar av jorden mer än någonsin. Värmerekord slås och i vissa städer går det åt långt mera energi för att skapa kyla än värme. Luftkonditionering är en stor miljöbov idag.

Klimatkrisen är mycket synlig och blir alltmer kännbar och som vanligt drabbar den de fattigaste i världen, de som minst har orsakat krisen drabbas hårdare. Fattiga familjer som lever av att odla sin mat får allt svårare att kunna göra det och det är inte underligt om många försöker att lämna de uttorkade eller översvämmade markerna bakom sig. Men då möter de gränsvakter och hårdare tag.

En viktig del av klimatarbetet i Svenska kyrkan och Färdplanen för klimatet handlar om klimaträttvisa. Genom vår organisation ACT Svenska kyrkan driver vi dessa frågor, kortfattat rör det sig om att stötta dem som drabbas svårast. Det görs genom konkret arbete för att stötta småjordbruk, arbeta för rent vatten och trädplantering, men det handlar lika mycket om opinionsbildning, ökade kunskaper hos oss alla och påtryckningar på makthavare.

Jag tänker att det här är vägen framåt i klimatkrisens och de omänskliga krigens tid. Det behövs både förändring av hur vi lever var och en och försök att påverka jordens mäktiga, både konsumentmakt och politisk makt, på alla möjliga nivåer och alla sätt vi kan komma på. 

Alla behövs och alla kan göra något. 
Tiden håller på att rinna ut.  

Låt oss hjälpas åt, tillsammans kan vi göra mer än var och en ensam.

Hur ser dina tankar och idéer ut om vad vi kan göra?
Skriv gärna här och kommentera!