En av de svåra frågorna i livet handlar om det onda.
Varför
finns det så mycket ondska och lidande på jorden? Varför drabbas vissa av så
mycket svårigheter och plågor, varför får vissa lida under terrordåd eller naturkatastrofer medan andra lever gott nästan hela livet.
Vi ser varje dag i nyhetsrapporteringen aktuella händelser som väcker våra frågor.
Nu när den stora katedralen i Paris, Notre Dame har brunnit, när vi ser barnen till de svenska IS-terroristerna som är nära döden i flyktingläger i Syrien, vi ser klimathoten som är långt ifrån att lösas, snarare blir det värre och värre.
Och kanske värst av allt:
Varför blir barn dödade eller drabbade av
svåra sjukdomar?
Varför, varför...
Vi har rätt att ställa frågorna.
Vissa ställer också frågan – Hur kan Gud tillåta?
Korset är ett svar på många av frågorna vi kan ställa oss.
Och det visar sig att frågan vänder sig åt fel håll. Det är inte Gud som står
på bödlarnas sida som slår spikar genom Jesus kropp. Gud är en av dem som lider
och plågas.
Av okända anledningar vill inte Gud ha en skapelse där
ingenting ont kan ske. Kanske är det friheten att välja som gör det omöjligt.
Kanske är det något annat.
Men faktum är att frågan också borde ställas till
mänskligheten och till dig och mig. Hur kan vi tillåta att klimatet närmar sig katastrofnivåer, att krigen fortsätter, att flyktingar drunknar, att djurarter utrotas och miljögifter sprids som gör oss sjuka osv
osv.
När Gud själv kommer till oss som människa i Jesus Kristus är det för att
vi ska kunna förstå vem Gud själv är. Och han visar att Gud är kärleken.
Men i vår värld som är så full av våld
och fientlighet blir hans närvaro till en konfrontation med dem som har andra
mål.
Jesus gör goda handlingar, han upprättar och befriar människor, han ger av sin
kärlek och skapar fria medvetna modiga människor. Jesus lever mitt ibland
vanliga människor, men också bland utstötta och fattiga, tullindrivare och
syndare.
Han går vidare i solidaritet med människan och delar den mest utsattes
situation.
På skärtorsdagen berättas det att Jesus binder upp sin klädnad, häller upp vatten och
tvättar sina lärjungars smutsiga dammiga fötter. Han visar på Guds kärlek som
inte tvekar för det som är lågt eller kroppsligt materiellt.
Där ger han också ett exempel för var och en som vill vara hans efterföljare.
Uppgiften är att tjäna sin medmänniska. Att hjälpa och stödja andra människor, bidra till att livet blir bättre för oss själva och andra, minska det onda på de sätt vi kan, och dela det svåra med varandra.
På långfredagen når Jesus längst ner, in i det största mörker
och tyngsta lidande som en människa kan nå. Hånad, plågad, döende under andras
hånskratt.
Han gör det i solidaritet med varje lidande människa och för att vi ska veta att ingen
plåga och ingen smärta kan vara så stor att inte Gud själv är med oss, Gud vet
hur det är och Gud delar vår situation.
Jesus går den svåra vägen inte för sin egen skull, utan för att vi ska kunna
se och förstå vem Gud är.
Det står skrivet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för
att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv” (Jh
3:16).
När Kristus går längst in i lidandet gör han något mer, han överbryggar
hinder som är omöjliga för oss att komma förbi.
Det är hinder som gör att vi lever långt borta från livets källa och som
främlingar för varandra. Att empatin ofta falnar och vi glömmer bort att alla
människor omkring oss är som vi själva.
I trasighetens och förvirringens värld går Kristus, den ende som var hel,
rakt in i det mest sönderslitna för att göra det helt och bana en ny väg. Genom
död till liv. Och där föds en ny tro och ett nytt hopp.
Vi har en Gud som har delat våra villkor och övervunnit ondskans makt, men
inte med dess egna metoder utan med den enda makt som aldrig förtrycker eller
tvingar oss mot vår vilja.
Kärlekens makt.
 |
| Krucifixet i kapellet i Stiftsgården i Rättvik |
