Att leva vid tidens slut utan att förlora hoppet

Lever vi nära tidens slut? Närmar sig de dagar då jorden ska gå under och allt liv på den här planeten upphöra?

På Jesu tid var de flesta fullt och fast övertygade om att de levde i den yttersta tiden, det vill säga att snart, mycket snart var det slut på den här jorden och allt skulle gå under, alla människor skulle dö, djuren och allt liv på jorden skulle försvinna, det var därför viktigt att veta när det skulle ske så att de kunde vara beredda. Den yttersta tiden betyder alltså den sista tiden.

Först kan man tycka att det här låter konstigt eller märkligt, men om vi tänker efter lite så upptäcker vi en sak: nästan det samma har människor trott i andra tider också och inte minst i vår egen tid.

 

Under en stor del av mitt liv levde vi under hotet av kärnvapenkrig och kalla kriget mellan USA och Sovjet, några av oss minns terrorbalansen och paraderna på röda torget i Moskva med de stora missilerna som dånade fram så att marken skakade, vi levde länge under hotet att tredje världskriget kunde bryta ut när som helst.

Sedan blev det bättre och vi fick se Berlinmuren rivas ner, nytt hopp väcktes.

Men nu närmar sig hoten om jordens undergång igen med klimatkrisen. Om vi inte får stopp på uppvärmningen av den här planeten så kommer jorden att genomgå enorma katastrofer, torka på vissa ställen och enorma översvämmningar på andra. Det finns vissa som förnekar klimathotet, visst, men alla seriösa forskare menar att det är en verklighet.

Åter igen lever vi under hot.

 

Men det finns något mer i vår existentiella situation som gör detta tyngre eller svårare.
Vi människor är de enda varelser som är medvetna om att våra liv har ett slut, att döden finns för oss alla. Att det bara är en tidsfråga, lång eller kort, innan vår tid på jorden är över. På det sättet lever vi alla i en slags yttersta tid där det snart är slut.
 

Det här är skrämmande att tänka på, och vi gör mycket för att hålla insikten ifrån oss, vi vill inte tänka på att det faktiskt är så. Kanske kan man se mycket av nöjen och tidsfördriv och till och med kultur som ett sätt att glömma vår verkliga sitution en stund. Kanske också vissa former av religiös tro eller andra tankesystem.

Det här är något som finns med när kyrkans år närmar sig sitt slut, fram mot domssöndagen innan det nya kyrkoåret börjar igen med 1a Advent.

Men allt det här talet om tidens slut och skildringen av verklighetens situation är inte till för att skrämma oss eller få oss att ge upp eller tappa modet. Budskapet är tvärtom att trots att verkligheten faktiskt ser ut så här så finns det en utväg och det finns hopp. Ett hopp som kan hjälpa oss att våga göra det vi kan för att förändra situationen.

Var inte rädda säger Jesus till oss i en bibeltext. Och han beskriver händelserna och katastroferna inte som en undergång utan som ”födelsevärkar”.

När en kvinna föder sitt barn gör det ont, det är enormt smärtsamt, du vet själv om du har varit med om det. Så plågsamt att ingen skulle stå ut med det om det inte vore för en sak, det är nödvändigt för att det nya barnet ska födas. Det finns något nytt som väntar när smärtorna tar slut, en ny människa kommer till världen.

 

När Jesus liknar slutet vid födslovärkar vill han ge oss hopp.

Världens slut är inte alltets slut enligt Jesus och vår bibel, det är början på något nytt. Något bättre!
Se till att ni inte låter er skrämmas, säger han, den som håller ut till slutet ska bli räddad!

 

Vad handlar det här om? fortsättning följer...

(citat från Matteusevangeliet kap 24)