lördag 21 april 2018

Tankar efter Aviciis död. Och hans låt: I´ll be gone

Igår kom den tragiska nyheten att Tim Berglind, artisten känd som Avicii har slutat sitt jordiska liv. Bara 28 år gammal.
Jag ser dokumentären på Svtplay, Avicii True Stories

Det är en tragisk berättelse om en ung genialisk man som gör ett enormt genombrott med sin musik och fyller mega-arenor med människor runt jorden, men han bryts ner av inre och yttre krav och stress, tills han äntligen lyckas lägga av med världsturnerandet och livekonserterna.
Det är en berättelse som blir ännu mer tragisk idag när hans liv är slut. 

Det är kanske inte att dra för stora slutsatser att ana att det som bröt ner Tim hade att göra med att alltför hårt kommersiellt tryck, alltså ett slags utnyttjande av honom.

I filmen berättar Tim hur han behöver använda alkohol för att våga lite mera till en början, men snart behövs det mer och mer medicin och smärtlindring för att han ska fungera i de mycket pressande spelningarna. Och kroppen tar mycket stryk.

Ingen lyckas få honom att ta det lugnare, eller hitta en bättre nivå för att inte bränna ut sig, förrän det var försent. Filmen visar närmast övertydligt en person som bränner ljuset i båda ändarna och som samtidigt kan arbeta hur många timmar som helst när han är inne i musikskapandet och pressas att ge mer och mer.

I utmattningssyndromens tid behöver vi mer än någonsin hjälpas åt med det som är praktiskt taget omöjligt att klara på egen hand, att hitta ett mer balanserat sätt att leva där vi får använda våra resurser och tas i bruk, men utan att utnyttjas till döds.

Det är en mycket stor sorg och känsla av slöseri när en ung människas liv tar slut i förtid, 
Vi behöver dra lärdomar av Aviciis öde och värna om livet på nya sätt.
 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar