fredag 30 mars 2018

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: långfredagen.
Men samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En enda dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och läser berättelserna om hur han dog.
Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor och ge uttryck för dem i kyrkan. Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar om Jesus sista timmar i livet. Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där, vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag, om vi vill. Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande, ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad, förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan. Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 
Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.
Han bär allt. 
Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer, en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad. Jesus från Nasaret. Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och smärtfulla sätt som finns, genom korsfästelse. Spikar slås in genom handlovar och fötter, upphängning på ett kors där alla kan se, långsam död genom kvävning och blodförlust. Att dö långsamt under hån och skratt.

Varför skulle han dö? Frågan bör ställas till dem som dödade honom, dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar. Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. I Tredje rikets koncentrationsläger bliv det till och med industriellt välplanerat och organiserat. Eller när atombomberna föll över Japan 1945 en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.Inom oss människor finns möjligheterna eller ska vi säga förmågorna att vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt.

Det var kärlek som ledde honom hit. Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.
Så älskade Gud världen. 
Och efter det har vi fått reda på något nytt, att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, att Gud lider med oss när vi lider.

Jesus säger till rövaren, brottslingen som hänger på korset bredvid honom:
"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 
Och om dem som korsfäster honom ber han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

(Läs berättelsen här)


Krucifixet i Enhetens kapell på Stiftsgården i Rättvik 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar